Ibland kostar det på att vara politiker. Till exempel när man får spendera hela denna underbart vackra vårlördag i landstingssalen med partidistriktets årsmöte. Men samtidigt är det värt det, för det är på de där partimötena som Sveriges framtid formas.
Bland alla motionerna till Kristdemokraternas riksting i höst som debatterades fanns flera som jag skrivit. Några bifölls, ett par avslogs. Sånt är livet. Men den viktigaste debatten handlade enligt min mening om Kristdemokraternas syn på regeringsfrågan och olika former av samarbete med Sverigedemokraterna - och där var utslaget väldigt tydligt: Kristdemokraterna i Stockholms län säger nej till samarbete med SD, inte bara att regera tillsammans med dem utan också att förhandla med dem.
Årsmötestalare idag var David Lega, Kristdemokraterna oppositionsråd i Göteborg. Han började sitt anförande med en bild på Konrad Adenauer, tysk förbundskansler från 1949 till 1963. Det är ett bra bildval. Det är nog bara en person som kan konkurrera med honom som förebild och hjälte för den samlade svenska kristdemokratin, och det är vår egen landsfaderliga hederspartiordförande Alf Svensson.
Konrad Adenauer var mannen som byggde upp den moderna västinriktade Förbundsrepubliken Tyskland och tillsammans med andra europeiska kristdemokrater som fransmannen Robert Schumann och italienaren Alcide De Gasperi lade grunden för efterkrigstidens europeiska samarbete och därmed dagens EU. Men Konrad Adenauer var också en tung politiker under mellankrigstiden. Som överborgmästare i Köln ledde han staden under en lång rad år, tills nazisterna avsatte honom 1934 för att han vägrade samarbeta med Hitler-regimens representanter. Adenauer satt hellre i fängelse än kompromissade med sina grundläggande kristna värderingar, och han fick under den nazistiska epoken av och till prova på det i praktiken. Under en period satt han även i koncentrationsläger, även om han lyckades rymma därifrån 1944, då han var 68 år gammal.
Idag är det väl bara två av 1930-talets företrädare för det tyska Centrumpartiet som politiskt allmänbildade kan nämna: just Konrad Adenauer och en viss Franz von Papen. Von Papen var den som valde att samarbeta med Hitler och nazistpartiet och släppa fram dem till makten. Jag har inte studerat von Papen närmare, men av vad jag läst mig till finns det ingenting som tyder på att han sympatiserade med nazisterna. Han var en maktmänniska som under sin tid i det offentliga ljuset hann med att vara med i olika politiska partier och inneha en rad olika ämbetsmannauppdrag. Von Papen trodde att han skulle kunna hantera Hitler och att samarbetet skulle gynna honom och hans agenda.
I backspegeln är det förstås väldigt lätt att se att det var ett dåligt val. Von Papen själv förstod det säkert ganska snart, när Hitler på ett halvår eller så manövrerade ut honom och alla andra som inte delade hans nazistiska agenda.
Varje situation är unik. Jimmie Åkesson är inte Adolf Hitler. Men vissa saker går igen. En lärdom som vi måste dra är att politik inte bara kan handla om matematik utan ytterst är en fråga om moral. Vi måste göra en bedömning av vilka värderingar vi inte kan kompromissa med. Det gjorde Konrad Adenauer, som blev det nya Tysklands landsfader. Men det gjorde även von Papen, som efter kriget ställdes inför rätta och dömdes till åtta års fängelse.
När vi i dagens Sverige tvingas göra liknande bedömningar vet jag vilken centrumpartist jag vill att vi ska inspireras av: Konrad Adenauer. Inget samarbete med Sverigedemokraterna. Inga förhandlingar. Inga kompromisser. Jag är glad över det ställningstagande som Ebba Busch Thor och partistyrelsen kommit fram till och väldigt nöjd över att mitt partidistrikt idag med förkrossande majoritet ställde sig bakom den linjen.
Och så blev vi klara med förhandlingarna i tid för att jag skulle få njuta av en stund i vårsolen vid Mälarens strand i världens vackraste stad. Det här var en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar