Tydligt nej till samarbete med SD

Ibland kostar det på att vara politiker. Till exempel när man får spendera hela denna underbart vackra vårlördag i landstingssalen med partidistriktets årsmöte. Men samtidigt är det värt det, för det är på de där partimötena som Sveriges framtid formas.

Bland alla motionerna till Kristdemokraternas riksting i höst som debatterades fanns flera som jag skrivit. Några bifölls, ett par avslogs. Sånt är livet. Men den viktigaste debatten handlade enligt min mening om Kristdemokraternas syn på regeringsfrågan och olika former av samarbete med Sverigedemokraterna - och där var utslaget väldigt tydligt: Kristdemokraterna i Stockholms län säger nej till samarbete med SD, inte bara att regera tillsammans med dem utan också att förhandla med dem.

Årsmötestalare idag var David Lega, Kristdemokraterna oppositionsråd i Göteborg. Han började sitt anförande med en bild på Konrad Adenauer, tysk förbundskansler från 1949 till 1963. Det är ett bra bildval. Det är nog bara en person som kan konkurrera med honom som förebild och hjälte för den samlade svenska kristdemokratin, och det är vår egen landsfaderliga hederspartiordförande Alf Svensson. 

Konrad Adenauer var mannen som byggde upp den moderna västinriktade Förbundsrepubliken Tyskland och tillsammans med andra europeiska kristdemokrater som fransmannen Robert Schumann och italienaren Alcide De Gasperi lade grunden för efterkrigstidens europeiska samarbete och därmed dagens EU. Men Konrad Adenauer var också en tung politiker under mellankrigstiden. Som överborgmästare i Köln ledde han staden under en lång rad år, tills nazisterna avsatte honom 1934 för att han vägrade samarbeta med Hitler-regimens representanter. Adenauer satt hellre i fängelse än kompromissade med sina grundläggande kristna värderingar, och han fick under den nazistiska epoken av och till prova på det i praktiken. Under en period satt han även i koncentrationsläger, även om han lyckades rymma därifrån 1944, då han var 68 år gammal.

Idag är det väl bara två av 1930-talets företrädare för det tyska Centrumpartiet som politiskt allmänbildade kan nämna: just Konrad Adenauer och en viss Franz von Papen. Von Papen var den som valde att samarbeta med Hitler och nazistpartiet och släppa fram dem till makten. Jag har inte studerat von Papen närmare, men av vad jag läst mig till finns det ingenting som tyder på att han sympatiserade med nazisterna. Han var en maktmänniska som under sin tid i det offentliga ljuset hann med att vara med i olika politiska partier och inneha en rad olika ämbetsmannauppdrag. Von Papen trodde att han skulle kunna hantera Hitler och att samarbetet skulle gynna honom och hans agenda.

I backspegeln är det förstås väldigt lätt att se att det var ett dåligt val. Von Papen själv förstod det säkert ganska snart, när Hitler på ett halvår eller så manövrerade ut honom och alla andra som inte delade hans nazistiska agenda.

Varje situation är unik. Jimmie Åkesson är inte Adolf Hitler. Men vissa saker går igen. En lärdom som vi måste dra är att politik inte bara kan handla om matematik utan ytterst är en fråga om moral. Vi måste göra en bedömning av vilka värderingar vi inte kan kompromissa med. Det gjorde Konrad Adenauer, som blev det nya Tysklands landsfader. Men det gjorde även von Papen, som efter kriget ställdes inför rätta och dömdes till åtta års fängelse. 

När vi i dagens Sverige tvingas göra liknande bedömningar vet jag vilken centrumpartist jag vill att vi ska inspireras av: Konrad Adenauer. Inget samarbete med Sverigedemokraterna. Inga förhandlingar. Inga kompromisser. Jag är glad över det ställningstagande som Ebba Busch Thor och partistyrelsen kommit fram till och väldigt nöjd över att mitt partidistrikt idag med förkrossande majoritet ställde sig bakom den linjen.

Och så blev vi klara med förhandlingarna i tid för att jag skulle få njuta av en stund i vårsolen vid Mälarens strand i världens vackraste stad. Det här var en bra dag!

Bra med sociala krav i upphandlingar

Även om det lite grann drunknade i all medierapportering om Kristdemokraternas stora valframgång i Holland, där man ökade med nästan 50 procent i parlamentsvalet och sannolikt blir ett tungt regeringsparti (nej, jag skämtar, naturligtvis var det ingen i svensk media som valde den vinkeln på det holländska valet) så var Kristdemokraternas överenskommelse med regeringen om sociala villkor i statliga och kommunala upphandlingar kanske det viktigaste politiska beskedet i svensk politik under gårdagen.
 
Det finns ett antal branscher som under en följd av år har präglats av osund konkurrens, där skattefusk, svartarbete och olika former av trixande med personalens arbetsvillkor lett till konkurrensfördelar i upphandlingar. En mängd olika åtgärder har vidtagits för att stävja den här typen av avarter, men det var länge olagligt utifrån EU-direktiv att ställa krav på villkor motsvarande dem i branschernas kollektivavtal. För några år sedan ändrades dock EU-direktiven och sedan dess har det pågått en process för att uppdatera svensk lagstiftning utifrån de nya möjligheterna.

För Kristdemokraterna har en grundpelare sedan gammalt varit strävan mot en social marknadsekonomi. En socialistisk ekonomi är till sin natur ekonomiskt ineffektiv och håller tillbaka människors innovativa och entreprenöriella strävanden men en rövarkapitalism sviker den lilla människan och utsätter hela samhället för destruktiv social oro. Det måste finnas en klok medelväg, där entreprenörskraft och marknadsekonomi bygger ett tryggt och långsiktigt hållbart samhälle – social marknadsekonomi, den väg som gjorde att Tyskland under kristdemokratisk ledning kunde gå från att vara ett utbombat land efter andra världskriget till att bli Europas ledande ekonomi.

Regeringen lade förra året fram ett förslag till ny lagstiftning som de trodde att de skulle få igenom med stöd av Sverigedemokraterna. Som tur var sade inte bara Alliansen utan även Sverigedemokraterna nej till de förslagen, som hade inneburit stora problem för många mindre företag att delta i upphandlingar och kanske också orimligt mycket makt åt de fackliga organisationerna. När regeringen till sist surat färdigt efter nederlaget och började samtala med Allianspartierna var man mer villiga att lyssna på de kristdemokratiska invändningarna och det nya förslag som presenteras är i mitt tycke klokt och balanserat. Där undantas tvåtredjedelar av alla offentliga upphandlingar för att de faktiskt är så små att det inte är rimligt att ställa den här typen av krav, vilket gör att de upphandlingar där små- och mikroföretag där det i stort sett bara är familjemedlemmar som jobbar deltar är undantagna redan av det skälet. Därutöver undantas upphandlingar i branscher där det inte är några problem med arbetsvillkor. Dessutom ska kravet enbart gälla kollektivavtalens hårda kärna – lön, arbetstider, semester – inte alla de andra villkoren och reglerna som också kan vävas in i avtalen. Kvar blir de upphandlingar där det faktiskt finns anledning att befara social dumpning, till exempel taxi, städning och distribution, och de frågor som är absolut viktigast.

Det är ingen hemlighet att jag och Kristdemokraterna länge jobbat för att ställa den här typen av krav i olika riskupphandlingar. När jag var ordförande i Äldreomsorgsnämnden i Huddinge ställde vi krav på villkor motsvarande kollektivavtal i den första hemtjänstupphandlingen enligt Lagen om Valfrihetssystem, men fick senare ändra det pga nya rättsfall. När jag var ordförande i färdtjänst- och tillgänglighetsberedningen i landstinget drev jag att landstinget skulle ställa sådana krav i färdtjänstupphandlingar. Nu blir det inte längre en fråga som man behöver driva utan ett krav i lagstiftningen. Det välkomnar jag. Jag välkomnar också att Upphandlingsmyndigheten ska få i uppdrag att informera om vilka villkor som gäller i olika kollektivavtal, så att inte anbudsgivare eller upphandlande myndigheter ska vara beroende av uppgifter från marknadens parter för att få reda på detta.

Sammantaget kommer det här att innebära mer ordning och reda och konkurrens på lika villkor i svenska upphandlingar. Det är bra, för vårt land och våra företag gynnas av goda förutsättningar att göra goda upphandlingar.