22 januari 2016

Därför borde Margot Wallström avgå


I vårt uppstressade kommunikationsklimathar nästan alla sagt sin mening om Kommunal och alla möjliga angränsande ämnen sedan skandalerna kring Kommunals lyxkrogar, spaanläggningar och fastigheter började rullas upp för någon vecka sedan. De pikanta detaljerna kring fackpamparnas liv och leverne har förstås upprört både förbundets medlemmar och många andra som på olika sätt påverkats av de maktfullkomliga fackens framfart.

Politiskt har förstås det faktum att Sveriges utrikesminister Margot Wallström fått hyra en fin lägenhet i centrala Stockholm av fackförbundet Kommunal bidragit med en extra krydda. Rör det sig om en muta, ett exempel på korruption på högsta nivå? Den frågan ska nu utredas av vederbörliga myndigheter.

Efter att ha tänkt några varv på frågorna vill jag helt kort ge min syn på saken.

  1. Det stora problemet är inte att utrikesministern fått hyra en lägenhet av Kommunal utan att Kommunal varje år och ännu mer i valrörelserna pumpar in stora ekonomiska och personella resurser i Socialdemokraterna. Det finns ingen anledning att tro att det förmånliga hyresavtalet påverkar Wallström att fatta beslut i mer fackförbundsvänlig riktning. Hon och hennes parti har redan skäl att lyssna på vad Kommunal vill – många miljoner skäl. Ur Kommunals synvinkel kan man se det som att stödet till Socialdemokraterna antingen påverkar vilken politik partiet för – och då bör det rimligen ses som en form av muta – eller så påverkar det inte – och då bör det ses som ett vansinnigt sätt att använda medlemmarnas pengar, vilket snudd på borde betraktas som trolöshet mot huvudman.
  2. Det stora problemet är inte att utrikesministern fått hyra en lägenhet av Kommunal utan att hon och hennes parti under många år har motverkat förändringar av hyresregleringar vilket gjort att kontakter och handskakningar varit nödvändiga för att få attraktiva hyreskontrakt i Stockholms innerstad. Det är inte utrikesministerns hyreskontrakt som är problemet utan systemet, som också bidragit till att väldigt många hyresfastigheter i attraktiva lägen i Stockholmsregionen omvandlats till bostadsrätter, framför allt ur privata fastighetsägares bestånd men även – och betydligt mer omdebatterat – hos de kommunala fastighetsbolagen. Det är glädjande att statsministern, finansministern och bostadsministern tillsammans i en debattartikel för någon vecka sedan bjöd in övriga partier till diskussioner om bostadspolitiken. Låt oss hoppas att det leder till en förändring av politiken också, så att vi kan komma bort från dagens situation där alldeles för mycket handlar om att ha de rätta kontakterna eller att betala svarta pengar under bordet. Då kanske till och med utrikesministern kan få ett hyreskontrakt via de öppna, transparenta kanaler som åtminstone jag hoppas ska få mer utrymme på framtidens bostadsmarknad.
  3. Det stora problemet är inte att utrikesministern fått hyra en lägenhet av Kommunal utan att hon är en riktigt dålig utrikesminister. Lägenhetsaffärer i all ära, men en utrikesminister bör inte bedömas utifrån sin bostad utan utifrån sina arbetsuppgifter. Margot Wallström ansågs vid sitt tillträde vara ett av Löfven-regeringens starkaste kort – en internationell politiker som kunde matcha sin föregångare Carl Bildt i lyskraft. Tyvärr gick det fel redan från början – ja, innan hon ens tillträtt lyckades statsministern i sin regeringsförklaring visa vägen genom det förhastade och illa genomtänkta erkännandet av det palestinska självstyret som en egen stat – en stat som visserligen inte har kontroll över sitt eget territorium eller en fungerande statsmakt, kriterier som borde vara grundläggande baskrav vid ett erkännande. Därefter har fadäserna radat upp sig. Kina. Saudi-Arabien. Marocko/Västsahara. Och gång på gång: Israel, en demokrati där utrikesministern nu förklarats vara icke önskvärd. Att under det här dryga året lyckas att både reta upp Israel och Arabförbundet på ett sådant sätt att hon fått ställa in planerade resor eller förklarats inte vara välkommen får anses vara en diplomatisk bedrift utöver det vanliga. Det sägs ibland att vi får de politiker vi förtjänar, men Sverige förtjänar en bättre utrikesminister, en minister som bygger upp Sveriges förtroende snarare än raserar det.

Min slutsats blir att Margot Wallström borde få söka sig om efter ett nytt jobb. Om inte Stefan Löfven eller Margot Wallström själv inser det, borde riksdagen ge dem lite hjälp på traven. Men det bör inte handla om hennes lägenhetskontrakt utan om behovet av att återupprätta förtroendet för svensk utrikespolitik. En helt avgörande fråga för ett litet land i en globaliserad värld.

14 januari 2016

Minska inte det fria valet i gymnasieskolan - bilda region!

I en Dagens Nyheter-artikel aviserar Stockholms stads skolborgarråd Olle Burell (S) att valfriheten för gymnasielever kan komma att begränsas genom att elever från kranskommunerna inte ska få plats på naturvetenskap-, samhällsvetenskaps- och ekonomiprogrammen i Stockholms stads gymnasieskolor.

Idag har vi en gemensam gymnasieregion där länets 26 kommuner samt Håbo kommun i Uppsala län har ett gemensamt antagningssystem där det är möjligt att söka utbildning i hela regionen och elevens betyg snarare än elevens adress som avgör vilken skola och utbildning man kommer in på. Meriter snarare än föräldrarnas ekonomi blir därmed avgörande.

På sätt och vis är det kanske inte överraskande att den socialistiska majoriteten i Stockholms stad funderar över den här typen av förändringar. Minskad valfrihet för vanligt folk ligger ju lite grann i deras politiska DNA. Mer överraskande är att de förefaller förvänta sig att övriga kommuner ska acceptera att Stockholms stad plockar russinen ur kakan och är med i den gemensamma gymnasieregionen på områden där de anser sig bli gynnade och inte med där de anser sig klara sig bättre på egen hand. Varför ska kranskommunerna investera i dyra praktiska program och släppa in Stockholms stads elever där när Stockholms stad inte ens släpper in våra elever på sina jämförelsevis billiga teoretiska program?

I Dagens Nyheter-artikeln förefaller det som om situationen med bara hälften av eleverna från den egna kommunen skulle vara unik för Stockholms stad och inte minst deras innerstadsskolor. Så är faktiskt inte fallet. Snett över järnvägen från mitt köksfönster ligger Östra gymnasiet. Jag satt i kommunens utbildningsnämnd när beslutet att bygga det nya gymnasiet fattades. Det var mycket vånda innan vi till sist satte ner foten. Idag är gymnasiet oerhört populärt och framgångsrikt - men de som går där är inte i första hand dem som vi tänkte på när vi byggde det. Ungefär hälften av eleverna kommer från grannkommunerna - och då inte bara Haninge, som på grund av närheten och de goda kommunikationerna är det mest naturliga, utan även Botkyrka och inte minst Stockholms stad. En skola med bra undervisning och gott rykte får faktiskt elever att åka ut från stan.

Borde vi kanske göra som Stockholms stad funderar på och sätta stopp för eleverna från andra kommuner? Nej, absolut inte. Det fria valet är bra både för våra elever och för våra skolor, som får en mer spännande blandning av människor när det inte längre bara är en skola för närområdet.

När jag tänker mig förändringar i dagens gymnasieregion så går de i precis rakt motsatt riktning. Istället för att återgå till en kommunal inskränkthet där det är föräldrarnas adress som är avgörande skulle jag vilja att vi tog steget fullt ut och regionaliserade gymnasieskolan.

Idag sköts det gemensamma antagningssystemet och den taxa som kommunerna betalar för olika utbildningar av Kommunförbundet Stockholms län (KSL), där länets 26 kommuner är medlemmar. Ska man göra förändringar i systemet måste alla kommuner vara överens, vilket gör systemet otympligt och svårhanterligt, och det finns hela tiden en risk för att enskilda kommuner drar sig ut systemet, som Olle Burells utspel är ett exempel på.

Jag tror att det skulle vara bättre om de frågor som idag ligger på KSL istället skulle föras över den nybildade region som landstinget förhoppningsvis ska omvandlas till år 2018. Kommuner och fristående utförare skulle precis som idag kunna starta och driva utbildningar, men antagningssystemet och skolpengen skulle kunna beslutas av en nämnd som också genom en skatteväxling från kommunerna till regionen hade det ekonomiska helhetsansvaret för regionens gymnasieutbildningar. Ett sånt system skulle ge en ökad trygghet för gymnasieskolorna och en förbättrad beslutskraft när förändringar behöver göras.