De senaste åren har SL satsat rejält för att göra kollektivtrafiken tillgänglig för personer med funktionsnedsättning, till exempel rullstolsburna. Nu ska alla bussar antingen vara låggolvs- eller låginstegsbussar (dvs med lågt golv i den främre halvan av bussen), de ska kunna niga och ha rullstolsramper, och all personal ska ha genomgått en insiktsutbildning där de får pröva på att använda kollektivtrafiken med olika funktionsnedsättningar.
Men hur fungerar det i praktiken? Efter flera nyhetsreportage om brister i bemötandet beslutade jag mig för att ge mig ut i busstrafiken i Stockholms innerstad och prova själv - i sällskap med en reporter från TV4 som filmade i smyg. Reportaget kan ni se här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/tv4nyheterna-stockholm-2235-2470019
Det var en nyttig erfarenhet. Även om jag bara testade tre bussar (två blå stombussar och en röd "vanlig" stadsbuss) så hann jag få pröva på ett antal hinder.
En av bussarna (den röda) visade sig sakna ramp, fastän alla bussar enligt gällande avtal ska vara försedda med sådan. Det kompenserades i någon mån av en väldigt trevlig och hjälpsam chaufför, men hade han klarat av en stor, tung och otymplig elrullstol? Tveksamt.
Den busschaufför som faktiskt var väldigt duktig när det gällde att komma ut och lägga ut rampen när jag skulle åka ombord, kom inte och lade ut den när jag skulle av, trots att jag tydligt markerat att jag skulle av. Förmodligen blev han stressad av att det var massor av passagerare som ville komma ombord på bussen. Jag försökte ta mig av utan ramp men fick ett tydligt exempel på varför man behöver ramp trots att det är en nigande låggolvsbuss - jag fastnade mellan bussen och trottoaren. Här skulle det behövas bättre rutiner så att busschauffören automatiskt inser att hjälp till avstigande måste gå före att släppa på nya resande.
Utrymmesmässigt är det hård konkurrens om platserna. Stockholms gigantiska befolkningstillväxt består som bekant till mycket stor del av nyfödda och det märks när man åker buss dagtid. Men som rullstolsburen blev jag både hjälpsamt och omtänksamt bemött av medresenärerna, tvärtemot fördomarna om hur stockholmarna beter sig i kollektivtrafiken.
För att kort summera min - förvisso anekdotiska - erfarenhet av att resa buss med rullstol så kan jag konstatera att visst går det, men det är oerhört viktigt med en duktig och kundorienterad busschaufför som kan hjälpa till med rampen vid på- och avstigning. Bemötandet är A och O. Därför är det oroväckande när vi i de undersökningar som SL gör kan konstatera att samtidigt som SL blir bättre på alla andra punkter när det gäller tillgängligheten så sjunker faktiskt betygen när det gäller bemötandet. Här måste vi vända trenden. Lyckas vi inte med bemötandet blir ju satsningarna på den fysiska tillgängligheten i kollektivtrafiken förgäves.
Nu i eftermiddag ska jag träffa tjänstemän från trafikförvaltningen för att prata om den upphandling av busstrafiken i innerstan och på Lidingö som just nu pågår. En fråga som jag kommer att ställa är hur vi i det nya avtalet säkrar upp så att personer med funktionsnedsättning faktiskt får den hjälp och det goda bemötande de behöver för att kunna resa med den allt mer tillgängliga kollektivtrafiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar