Att Europa har problem är ingen hemlighet utan snarare en långdragen följetong. En lång rad europeiska länder har allvarliga ekonomiska problem, vilket också smittar av sig på övriga EU-länder och den gemensamma valutan. Men EU:s problem är betydligt större än budgetunderskott och skuldsättningsgrader, problem som man inte kommer till rätta med ens genom en ordentlig högkonjunktur eller budgetsanering i länderna i Sydeuropa.
Som kristdemokrat är jag i grunden positiv till den europeiska unionen och ett fördjupat samarbete över de alltmer föråldrade nationalstatsgränserna. Jag är stolt över arvet från hjältar som Konrad Adenauer, Robert Schumann och Alcide de Gasperi, som visade vägen ut ur den nationalistiska galenskap som ledde fram till Andra världskrigets förödelse, hjältar som lade grunden för det moderna Europas välstånd.
Men kristdemokratin är till sin natur etablissemangskritisk. När andra ivrar för de storslagna, kollektiva projekten, värnar Kristdemokraterna om de små, nära gemenskaperna. När andra ser staten som alla goda gåvors givare, hänvisar kristdemokrater misstroget till ofullkomlighetsprincipen och ser att politikens gränser måste bevaras. I spännvidden mellan universiella värden och de små, nära gemenskaperna vill vi bygga ett samhälle baserat på subsidiaritet, där nivåerna ovanför endast får makt utifrån sin förmåga att stödja nivåerna under och besluten fattas så nära den enskilda människans verklighet som möjligt.
Jag måste erkänna att när jag ser på dagens EU, ser jag någonting annat - kanske mer av Francois Mitterand än Konrad Adenauer, skulle man kunna säga. Byråkrati, imperiebyggande, fåfänga och social ingenjörskonst.
Igår rapporterade Sveriges Television om de misstankar om missbruk av EU-medel som riktas mot EU:s miljöbyrå i Köpenhamn. Bland annat kritiseras studieresor till Karibien och Medelhavet som inte bara var dyra utan dessutom ordnades av en organisation där Miljöbyråns chef samtidigt satt i styrelsen. Byrån hade även satsat motsvarande tre miljoner kronor på att smycka kontorets fasad med blommor. Vansinne, förstås, men samtidigt kan man konstatera att det som händer på miljöbyrån egentligen bara är peanuts i sammanhanget.
Idag innehöll Svenska Dagbladet en spännande artikel med titeln "EU-stödet är rikt på skräckexempel". I den tar Therese Larsson upp en rad exempel på hur enorma summor ur EU:s så kallade strukturfonder plöjts ner i vansinnesprojekt av olika slag. En lyxig marina på Madeira som kostade 450 miljoner kronor men tyvärr inte klarade den lokala väderleken. En avsaltningsanläggning i Spanien för 2,7 miljarder kronor - som aldrig startats eftersom man inte byggt vatten- och kraftledningar till den. Eller en ny storflygplats på Kreta för 27 miljarder kronor, som om Greklands stora problem vore bristen på flygplatser. Letar man så kan man hitta en hel del andra exempel, och jag är ganska så säker på att de strukturfonder som investerar i Sverige och Nordeuropa inte heller skulle komma skadelösa ur en sådan granskning, om än i lite mindre skala än i Sydeuropas fattigare delar.
Jordbruksstödet står tillsammans med regionalpolitiken för merparten av EU:s totala budget. Även om viktiga reformer har genomförts under de senaste 10-15 åren återstår fortfarande mycket att göra. Det är inte rimligt med ett system där det är viktigare för en jordbrukares ekonomiska framgång att vara duktig och kreativ när man fyller i bidragsansökningar än att vara skicklig i kärnverksamheten, att bedriva jordbruk.
Som exempel på den slöserikultur som finns inom EU framstår kanske ändå flyttcirkusen mellan Bryssel, Strasbourg och Luxemburg som det förnämsta exemplet. Sett till EU:s totala budget om cirka 140 miljarder euro per år blir kanske inte beloppen så svindlande, men sett till den nytta - eller rättare sagt totala frånvaro av nytta och högst påtagliga produktionsbortfall - som flyttandet medför, är cirkusen djupt upprörande och det är pinsamt att vissa medlemsstaters nationella egenintresse under så lång tid fått härja fritt i den här frågan. Men som Therese Larsson visat i en tidigare artikel i Svenska Dagbladet är detta långt ifrån det enda exemplet där det just är den politiska och administrativa apparaten som är själva problemet, med orimliga kostnader som följd.
År 2014 är det dags för en ny långtidsbudget för EU. Jag hoppas att den svenska regeringen och inte minst de svenska Kristdemokraterna i det sammanhanget ska vara en tydlig röst för genomgripande förändringar. Mindre pengar skulle vara bra för EU, både som organisation och som geografiskt område. Personligen kan jag tycka att en 30-procentig sänkning av totalbudgeten skulle kunna vara en lagom nivå för att åstadkomma ett genuint förändringstryck i Bryssel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar