På nyårsafton är det förstås kutym att se tillbaka på det år som gått.
I svensk politik kändes år 2012 väldigt mycket som ett mellanår, ett år av väntan. Vi väntade på avgörandet i det amerikanska valet, vilket mer eller mindre slutade i status quo och gjorde att USA:s budget möjligtvis faller över det s.k. "fiskala stupet" med stora automatiska skattehöjningar och nedskärningar redan i morgon och slår i lånetaket bara någon dag senare. Vi väntade på att utvecklingen i krisens Europa skulle klarna, men Europa haltar på som förut, hela tiden på gränsen till total kris men ändå inte riktigt där - och ännu så länge utan ny långtidsbudget för EU.
Med två år kvar till nästa val fanns det gott om tid för Alliansen att åstadkomma viktiga förändringar i samhället, men jag tyckte ärligt talat att det kändes som om reformtempot var relativt lågt - med Stefan Attefalls "bostadsdepartement" på socialdepartementet som viktigt undantag. Centerns nya partiledare Annie Lööf bjöd i sitt tal i Almedalen in övriga allianspartiledare till sitt hem i Maramö för att ge Alliansen en nystart, och det är inte utan att man kan tycka att det kan behövas efter drygt sex år vid makten.
När Alliansregeringen tillträdde år 2006 var det med ett högt - ibland nästan våldsamt högt - reformtempo. Sverige skulle förändras, med jobbpolitiken och arbetslinjen i fokus. Mycket som var bra genomfördes och vi kan se att Sverige hittills klarat sig bättre än flertalet andra länder under den kris som pågått mer eller mindre oavbrutet sedan Lehman Brothers-kraschen, både vad gäller finansiell stabilitet och arbetslöshet.
Men. De grundläggande problemen har inte lösts. Vi har fortfarande en arbetsmarknad där unga, invandrare och personer med funktionshinder har svårt att komma in och komma till sin rätt. Vi har fortfarande en arbetsmarknad där växande företag har svårt att hitta nyckelpersoner för att kunna fortsätta att utvecklas. Vi har fortfarande alldeles för många människor som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden och vi har inte löst dilemmat med att det i framtiden kommer att vara allt färre som måste försörja allt fler.
Det finns utrymme för visioner. Det finns utrymme för politiska lösningar.
Jag hoppas att vi i Alliansen kommer att kunna presentera dem. Kanske i Maramö, kanske senare. Men jag är ärligt talat lite orolig. Opinionsläget gynnar inte saken. Och då tänker jag inte i första hand på att den rödgrönbruna oppositionen har en tydlig majoritet i alla mätningar, utan på det oroande faktum att obalansen inom Alliansen fortsätter att växa. De väljare som för ett par val sedan såg sig som allmänborgerliga ser sig idag som moderata, medan de tre mindre allianspartierna på olika sätt försöker förhålla sig till den moderata dominansen och inte minst den moderata förflyttningen mot politikens grå mittfåra.
En del försök att hitta nya positioner i politiken får en att oförstående ruska på huvudet. Från Centern kommer en rad minnesvärda utspel, men priset tar förmodligen deras idéprogramgrupps förslag om månggifte (eller "antalsneutral äktenskapslagstiftning" som den politiskt korrekta termen väl lyder), en idé som förmodligen går hem bättre i Swaziland än i Annie Lööfs hemtrakter utanför Värnamo. Folkpartiet verkar tänka att lite interna krig i Alliansen ska gynna deras intressen och har blivit allt mindre villiga att komma överens. Jag minns till exempel spelet kring Spårväg syd i landstinget, där det till slut kom att handla om punkt eller kommatecken i en skrivning som skiljde Folkpartiet från övriga allianspartier. Det var uppenbart att Folkpartiet faktiskt inte ville komma överens. Och i mitt eget parti var frågan om att vara tuffare internt i Alliansen en viktig fråga i den strid om partiledarposten som avgjordes vid det extra rikstinget i Västerås i början av året.
Om det fanns ett tydligt och starkt alternativ till Alliansen skulle det finnas anledning att börja räkna med ett maktskifte efter valet. Men det är, dessvärre eller dessbättre beroende på perspektiv, lika illa ställt inom oppositionen. Det är inte så att övriga partier har hittat någon bättre lösning på de viktiga samhällsproblemen. När de gör någonting gemensamt så brukar det sällan handla om någonting konstruktivt utan bara om att stoppa förändringar. Stefan Löfvens jobbpolitik är inte mer innehållsrik än den som Göran Persson förlorade valet på år 2006. Med skillnaden att Löfven skulle behöva samarbeta med ett miljöparti som inte är speciellt intresserat av att samarbeta och ett vänsterparti som jag inte tror att någon egentligen vill samarbeta med. Och så har vi då Sverigedemokraterna, med sin mirakellösning på alla problem: att stoppa invandringen. Vilket förstås är ungefär lika verkningsfullt som blodiglar är mot cancer - det botar inte sjukdomen, men man blir av med viktig livskraft.
Ansvaret för att hitta - eller ta till sig - lösningar på de viktiga, långsiktiga samhällsproblemen måste alltså vila på Alliansen, om vi vill se problemen lösas. Det är viktigt att vinna valet 2014 - men ännu viktigare blir att hitta fram till en politik som med förnyad kraft tar sig an de stora politiska frågorna istället för att bara förvalta det rådande systemet. Mitt nyårslöfte blir att jag aktivt ska försöka bidra till det.
Med det vill jag önska er alla ett gott nytt år och strax bege mig in till staden för lite nyårsfirande i goda vänners sällskap.
31 december 2012
27 december 2012
Förläng blå linje till Skarpnäck!
Jag tillbringade julledigheten i en stuga ute på landet, omgiven av åkrar, skog och en och annan älg, långt borta från stockholmsvardagens trängsel och stress. I en värld där bilen är det enda rimliga alternativet - och helst då en med dubbdäck och fyrhjulsdrift.
Medan jag njöt av den pastorala idyllen publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag skrivit tillsammans med min partikamrat Erik Slottner. I den argumenterar vi för en lösning på problemet med att tunnelbanegrenarna till Hagsätra, Farsta och Skarpnäck idag inte kan gå i treminuterstrafik eftersom alla tågen ska samsas på samma spår norr om Gullmarsplan. Genom att låta en av grenarna - förslagsvis Skarpnäckslinjen - istället ansluta till blå linje när den byggs ut till Nacka, kan kapaciteten till Skarpnäck, Farsta och Hagsätra öka med 50 procent. Avståndet mellan en tänkt station i Hammarby sjöstad och de befintliga stationerna i Gullmarsplan eller Hammarbyhöjden är bara 1-2 km, så även om det är en inte oväsentlig investeringskostnad som skulle bli aktuell är den rimligtvis tämligen marginell jämfört med kostnaden för tunnelbanans utbyggnad till Nacka - och jämfört med den samhällsekonomiska vinsten av att kunna öka kapaciteten med 50 procent i söderort.
Nu hemkommen till Stockholm har jag läst igenom en del kommentarer till artikeln. De flesta är förstås positiva till förslaget. Någon påpekar att vi inte är de första som kommit på det, vilket jag naturligtvis villigt kan erkänna. Politikerns roll är inte i första hand att vara en oppfinnarjocke som kommer på de finurligaste lösningarna utan att vara den som tar till sig idéer och tillgänglig information och utifrån dem kommer med väl avvägda förslag och fattar kloka beslut.
Andra tycker att det istället skulle vara Hagsätra-grenen som borde bli blå. För min del är det inte någon stor sak om det istället skulle bli Hagsätra eller Farsta strand som blir slutdestination för den blå linjen. Avgörande bör vara de reseströmmar som idag går och i framtiden beräknas gå på de olika linjerna. Målet måste vara att erbjuda så många som möjligt en så enkel, smidig och snabb resväg som möjligt. Min maggropsbedömning/överslagsberäkning säger att en konvertering av Skarpnäckslinjen ger bäst effekt och hittills har jag inte sett några argument som tyder på att den skulle vara fel, men jag är självklart villig att ompröva det ställningstagandet om data visar att vår bedömning inte stämmer. Att satsa på en riktigt bra undersökning av vilken koppling som ger bäst effekt på resandet både hos dem som idag använder kollektivtrafiken och de som idag istället väljer bilen tror jag är väl spenderade pengar.
Det är en lång väg kvar innan vi är framme vid byggstart och det finns ett antal viktiga avgöranden som kommer att påverka även denna idé, inte minst vilken väg den blå linjen ska ta under Saltsjön. Men jag tror att det är viktigt att vi redan nu tydligt säger att vi vill koppla på en av de gröna linjerna till de blå - och jag är stolt över att Kristdemokraterna är det första partiet som tydligt gjort det ställningstagandet.
20 december 2012
Ett steg närmare nytt äldreboende i Segeltorp
För ett par år sedan var det en fråga som ständigt stod högt upp på dagordningen för äldreomsorgsnämnden: bristen på platser på äldreboenden i kommunen. Även om vi erbjöd platser i andra kommuner var det ett ständigt problem med köer.
Sedan dess har det byggts och byggts och byggts. Ombyggnationer, tillbyggnationer och inte mindre än tre helt nya äldreboenden (varav två helt i privat regi). Idag är situationen en annan. Det finns lediga platser både i kommunens äldreboenden och de två nya privatägda och den som får ett biståndsbeslut om äldreboende kan ofta få ett erbjudande bara någon dag senare.
Med det i åtanke kändes det lite annorlunda när vi i äldreomsorgsnämnden idag fattade beslut om att begära en förstudie av ett nytt äldreboende i Segeltorp. Men inte alls fel. Beslut ska ju inte fattas när situationen är desperat utan några år innan så att situationen aldrig behöver bli desperat. Och utifrån nuvarande prognoser kommer det att behövas ett nytt äldreboende om 4-5 år. Nu kan vi gå lugnt och metodiskt till väga när vi förbereder det.
En del av förberedelsen blir att göra en RFI (request for information) för att förbereda en eventuell upphandling eller hur vi nu ska göra för att välja vem som ska driva det nya äldreboendet. Det är naturligtvis viktigt att den frågan kommer upp i ett tidigt stadium så att den framtida utföraren kan vara med i utformningen av det nya äldreboendet. Alla partier utom Vänsterpartiet ställde sig bakom beslutet om en RFI.
Sedan dess har det byggts och byggts och byggts. Ombyggnationer, tillbyggnationer och inte mindre än tre helt nya äldreboenden (varav två helt i privat regi). Idag är situationen en annan. Det finns lediga platser både i kommunens äldreboenden och de två nya privatägda och den som får ett biståndsbeslut om äldreboende kan ofta få ett erbjudande bara någon dag senare.
Med det i åtanke kändes det lite annorlunda när vi i äldreomsorgsnämnden idag fattade beslut om att begära en förstudie av ett nytt äldreboende i Segeltorp. Men inte alls fel. Beslut ska ju inte fattas när situationen är desperat utan några år innan så att situationen aldrig behöver bli desperat. Och utifrån nuvarande prognoser kommer det att behövas ett nytt äldreboende om 4-5 år. Nu kan vi gå lugnt och metodiskt till väga när vi förbereder det.
En del av förberedelsen blir att göra en RFI (request for information) för att förbereda en eventuell upphandling eller hur vi nu ska göra för att välja vem som ska driva det nya äldreboendet. Det är naturligtvis viktigt att den frågan kommer upp i ett tidigt stadium så att den framtida utföraren kan vara med i utformningen av det nya äldreboendet. Alla partier utom Vänsterpartiet ställde sig bakom beslutet om en RFI.
14 december 2012
Sänkta skatter i Stockholmsregionen
Dagens Nyheter berättar idag om SCB:s nya siffror. Nej, den här gången handlar det inte om opinionsmätningar eller befolkningsutveckling utan om skattesatserna för nästa år i landets kommuner. Halva befolkningen får högre skatt, rapporterar tidningen. Flera landsting, bland andra Västra Götaland, Östergötland och Sörmland höjer skatten, liksom en lång rad kommuner, bland dem också stora kommuner som Malmö.
I Stockholms län ser dock situationen annorlunda ut, kanske delvis beroende på att det är borgerligt styre i nästan alla av länets kommuner. Här är det bara en kommun som höjer skatten, Järfälla med 35 öre per tjänad hundralapp. Sex kommuner sänker skatten: Österåker mest med 25 öre, Värmdö minst med en femöring, däremellan Norrtälje (20 öre), Sollentuna (10 öre), Stockholm och Sundbyberg (båda 15 öre).
Jag skulle gärna ha sett att Huddinge hade varit med som en av de kommuner som sänker skatten vid årsskiftet. Kommunens ekonomi är god och prognoserna för år 2013 ser bra ut. Nu ökar avståndet till vårt långsiktiga mål om en skattesats på en genomsnittlig nivå i länet, och den stora skattesänkningen i Norrtälje gör att deras skatt blir lägre än vår. Huddinge kommer efter årsskiftet därför att ligga på delad femteplats (tillsammans med Nykvarn) på listan över kommunerna i länet med högst skatt. Leder den gör Botkyrka och Södertälje med 32,23 kr i kommunal- och landstingsskatt per tjänad hundralapp. Mest problematiskt för Huddinges del är kanske att avståndet till Stockholms stad nu växer till hela 2,62 kr - en dramatisk skillnad mellan två kommuner som delar 2,5 mil gräns.
Så varför har då kommunledningen kommit fram till att vi inte ska sänka skatten i år? Ekonomin ser ju som sagt bra ut för nästa år. Orosmomenten är i första hand världsekonomin och vad som händer år 2014. Men minst lika betydelsefull som konjunkturen är frågan om det nya skatteutjämningssystemet, som missgynnar kommuner som arbetar proaktivt för att minska arbetslöshet och försörjningsstödsberoende. För Huddinges del motsvarar redan det första steget i det trappvis ändrade systemet ungefär 15 öre i skattehöjning. Istället för att sänka skatten nu och höja den igen till valåret 2014 valde majoriteten att inte göra någon förändring.
Lite trist, men samtidigt kanske ett rimligt val i en kommun som under de senaste åren prioriterat försiktighet och ordning och reda i ekonomin efter åratal av galopperande budgetunderskott. Men nu borde vi verkligen ta nya tag för att sänka kommunalskatten till en mer rimlig nivå. Det ger mer frihet för medborgarna och ökar kommunens attraktivitet.
I Stockholms län ser dock situationen annorlunda ut, kanske delvis beroende på att det är borgerligt styre i nästan alla av länets kommuner. Här är det bara en kommun som höjer skatten, Järfälla med 35 öre per tjänad hundralapp. Sex kommuner sänker skatten: Österåker mest med 25 öre, Värmdö minst med en femöring, däremellan Norrtälje (20 öre), Sollentuna (10 öre), Stockholm och Sundbyberg (båda 15 öre).
Jag skulle gärna ha sett att Huddinge hade varit med som en av de kommuner som sänker skatten vid årsskiftet. Kommunens ekonomi är god och prognoserna för år 2013 ser bra ut. Nu ökar avståndet till vårt långsiktiga mål om en skattesats på en genomsnittlig nivå i länet, och den stora skattesänkningen i Norrtälje gör att deras skatt blir lägre än vår. Huddinge kommer efter årsskiftet därför att ligga på delad femteplats (tillsammans med Nykvarn) på listan över kommunerna i länet med högst skatt. Leder den gör Botkyrka och Södertälje med 32,23 kr i kommunal- och landstingsskatt per tjänad hundralapp. Mest problematiskt för Huddinges del är kanske att avståndet till Stockholms stad nu växer till hela 2,62 kr - en dramatisk skillnad mellan två kommuner som delar 2,5 mil gräns.
Så varför har då kommunledningen kommit fram till att vi inte ska sänka skatten i år? Ekonomin ser ju som sagt bra ut för nästa år. Orosmomenten är i första hand världsekonomin och vad som händer år 2014. Men minst lika betydelsefull som konjunkturen är frågan om det nya skatteutjämningssystemet, som missgynnar kommuner som arbetar proaktivt för att minska arbetslöshet och försörjningsstödsberoende. För Huddinges del motsvarar redan det första steget i det trappvis ändrade systemet ungefär 15 öre i skattehöjning. Istället för att sänka skatten nu och höja den igen till valåret 2014 valde majoriteten att inte göra någon förändring.
Lite trist, men samtidigt kanske ett rimligt val i en kommun som under de senaste åren prioriterat försiktighet och ordning och reda i ekonomin efter åratal av galopperande budgetunderskott. Men nu borde vi verkligen ta nya tag för att sänka kommunalskatten till en mer rimlig nivå. Det ger mer frihet för medborgarna och ökar kommunens attraktivitet.
12 december 2012
Nya Slussen i blåsväder
Idag kom mark- och miljödomstolens dom om Nya Slussen. Till åtminstone min stora överraskning har man dömt till fördel för en av de många överklagande parterna, kommanditbolaget T-bodarne som äger Glashuset.
"Glashuset är unikt och har mycket attraktiva lokaler med fri sikt över Saltsjön och staden. Lokalernas attraktionsvärde kommer onekligen att minska när byggnaderna framför glasfasaden är uppförda och detta kommer i sin tur innebära betydande ekonomiska förluster för Kommanditbolaget T-Bodarne." "T-Bodarnes enskilda intresse av att bebyggelse inte uppkommer framför Glashusets fasad mot vattnet väger tyngre än det motstående allmänna intresset av fyra tillkommande byggrätter för bl.a. kontorsutrymmen i den delen av planområdet. Detaljplanen ska därför upphävas," skriver domstolen i utslaget, enligt tidningen Metro.
Man kan naturligtvis fundera på vilka konsekvenser detta domskäl skulle få för andra byggplaner. Om alla överklaganden från fastighetsägare som riskerar att få försämrad utsikt och därmed sänkta fastighetsvärden (dvs ekonomiska förluster) skulle vinna bifall, då skulle det inte bli mycket byggt i Stockholm eller för övrigt andra städer eller tätorter i landet. Bygger man i närheten av andra hus finns det alltid någon som "lider skada". Om inte annat Benny Andersson...
I Svenska Dagbladet beskriver journalisten Johan Hellekant om byggplanerna vid Slussen som höghus och hårdexploatering. Själv kan jag inte hålla med. Det är egentligen fråga om en ganska försiktig utbyggnad som ska ge mer liv i de ogästvänliga bilmiljöer som idag präglar Slussen.
Därmed inte sagt att dagens planer är perfekta.
Förra månaden besökte jag såväl Abu Dhabi som Helsingfors och tittade på aktuella stadsbyggnadsprojekt. En gemensam nämnare för Masdar City i Abu Dhabi och Jätkäsaari i Helsingfors var det genomtänkta sättet att hantera väder och vind. Klimatet kan ju vara tämligen ogästvänligt såväl på Arabiska halvön som här uppe i Norden, även om problemen är olika. I Masdar handlade det väldigt mycket om att skydda från solen och ökenvindar, samtidigt som arkitekturen och bebyggelseplaneringen ska bidra till (och lyckades med) att skapa svalkande vindar inne i området. I Jätkäsaari har man planerat en S-formad park med skyddande bebyggelse runt för att förhindra att de iskalla östersjövindarna ska göra miljön ogästvänlig. När jag ser på de öppna ytorna i Slussen-projektet får jag intrycket att de är anpassade främst till soliga, varma och vindfria försommardagar då Stockholm kanske är som mest njutbart och strosvänligt.
Jag älskar de dagarna, men jag vet samtidigt av erfarenhet att på varje dag med perfekt väder går det ganska många regniga, snöiga, kalla eller vindpinade dagar då man huttrande rusar över öppna ytor på väg mot skydd och värme. Slussen-området måste fungera bra de dagarna också. Hus är bra. Inomhusgallerior utmärkta. En busstation där man väntar inomhus vore ett lyft. Men det är också viktigt att man gör studier av hur de öppna ytorna kommer att upplevas i olika väderlekar, och hur de negativa upplevelserna ska kunna minskas. Det handlar inte bara om att få ekonomi i projektet - även om det onekligen är viktigt! - utan också om att ge nya byggrätter som faktiskt höjer stadens kvalitet.
Ett domslut som omöjliggör byggande när någon annans utsikt skyms är ur den synvinkeln oerhört negativt. Vi behöver bygga mer i Stockholm för att Stockholm ska bli en mer attraktiv stad. Med domslutet om kvarteret Plankan häromveckan i minnet och dagens Slussen-beslut känns det som om Mark- och miljödomstolen driver en helt annan linje.
Och apropå det där med att bygga för väder och vind är jag väldigt nöjd med att vi i trafiknämnden nu fattat beslut om en nysatsning på ordentliga väderskydd vid såväl buss- som pendelbåthållplatser. 1.000 nya väderskydd på två år innebär en rejäl ambitionshöjning. Den här generationen vindskydd lär inte bli lika avancerade som de nya luftkonditionerade vindskydden (eller rättare sagt små väntrummen) på busshållplatserna i Dubai, men så är ju vårt problem inte i första hand hettan utan att vi resenärer ska få lite skydd från regn och rusk...
Bloggar: YIMBY, Erik Slottner
"Glashuset är unikt och har mycket attraktiva lokaler med fri sikt över Saltsjön och staden. Lokalernas attraktionsvärde kommer onekligen att minska när byggnaderna framför glasfasaden är uppförda och detta kommer i sin tur innebära betydande ekonomiska förluster för Kommanditbolaget T-Bodarne." "T-Bodarnes enskilda intresse av att bebyggelse inte uppkommer framför Glashusets fasad mot vattnet väger tyngre än det motstående allmänna intresset av fyra tillkommande byggrätter för bl.a. kontorsutrymmen i den delen av planområdet. Detaljplanen ska därför upphävas," skriver domstolen i utslaget, enligt tidningen Metro.
Man kan naturligtvis fundera på vilka konsekvenser detta domskäl skulle få för andra byggplaner. Om alla överklaganden från fastighetsägare som riskerar att få försämrad utsikt och därmed sänkta fastighetsvärden (dvs ekonomiska förluster) skulle vinna bifall, då skulle det inte bli mycket byggt i Stockholm eller för övrigt andra städer eller tätorter i landet. Bygger man i närheten av andra hus finns det alltid någon som "lider skada". Om inte annat Benny Andersson...
I Svenska Dagbladet beskriver journalisten Johan Hellekant om byggplanerna vid Slussen som höghus och hårdexploatering. Själv kan jag inte hålla med. Det är egentligen fråga om en ganska försiktig utbyggnad som ska ge mer liv i de ogästvänliga bilmiljöer som idag präglar Slussen.
Därmed inte sagt att dagens planer är perfekta.
Förra månaden besökte jag såväl Abu Dhabi som Helsingfors och tittade på aktuella stadsbyggnadsprojekt. En gemensam nämnare för Masdar City i Abu Dhabi och Jätkäsaari i Helsingfors var det genomtänkta sättet att hantera väder och vind. Klimatet kan ju vara tämligen ogästvänligt såväl på Arabiska halvön som här uppe i Norden, även om problemen är olika. I Masdar handlade det väldigt mycket om att skydda från solen och ökenvindar, samtidigt som arkitekturen och bebyggelseplaneringen ska bidra till (och lyckades med) att skapa svalkande vindar inne i området. I Jätkäsaari har man planerat en S-formad park med skyddande bebyggelse runt för att förhindra att de iskalla östersjövindarna ska göra miljön ogästvänlig. När jag ser på de öppna ytorna i Slussen-projektet får jag intrycket att de är anpassade främst till soliga, varma och vindfria försommardagar då Stockholm kanske är som mest njutbart och strosvänligt.
Jag älskar de dagarna, men jag vet samtidigt av erfarenhet att på varje dag med perfekt väder går det ganska många regniga, snöiga, kalla eller vindpinade dagar då man huttrande rusar över öppna ytor på väg mot skydd och värme. Slussen-området måste fungera bra de dagarna också. Hus är bra. Inomhusgallerior utmärkta. En busstation där man väntar inomhus vore ett lyft. Men det är också viktigt att man gör studier av hur de öppna ytorna kommer att upplevas i olika väderlekar, och hur de negativa upplevelserna ska kunna minskas. Det handlar inte bara om att få ekonomi i projektet - även om det onekligen är viktigt! - utan också om att ge nya byggrätter som faktiskt höjer stadens kvalitet.
Ett domslut som omöjliggör byggande när någon annans utsikt skyms är ur den synvinkeln oerhört negativt. Vi behöver bygga mer i Stockholm för att Stockholm ska bli en mer attraktiv stad. Med domslutet om kvarteret Plankan häromveckan i minnet och dagens Slussen-beslut känns det som om Mark- och miljödomstolen driver en helt annan linje.
Och apropå det där med att bygga för väder och vind är jag väldigt nöjd med att vi i trafiknämnden nu fattat beslut om en nysatsning på ordentliga väderskydd vid såväl buss- som pendelbåthållplatser. 1.000 nya väderskydd på två år innebär en rejäl ambitionshöjning. Den här generationen vindskydd lär inte bli lika avancerade som de nya luftkonditionerade vindskydden (eller rättare sagt små väntrummen) på busshållplatserna i Dubai, men så är ju vårt problem inte i första hand hettan utan att vi resenärer ska få lite skydd från regn och rusk...
Bloggar: YIMBY, Erik Slottner
10 december 2012
Pendeltåg till Uppsala, Arlanda, Södertälje centrum och hem till mig...
Igår var en stor dag för SL-trafiken! För första gången kunde man åka SL-pendeltåg ända till Uppsala, med stopp på de för SL-trafiken nya stationerna Arlanda C och Knivsta. Det är något som är värt att fira!
Själv var jag inte med på invigningsturen från Älvsjö till Uppsala, med tal, pompa och ståt i båda ändarna av resan. Men vad jag förstod så gick allting enligt planerna. Kunde själv konstatera när jag var på väg hemåt på eftermiddagen att mitt tåg mot Västerhaninge bara var halvfullt tills det kom till Älvsjö, där en massa folk steg på som förmodligen åkte med tåget från Uppsala en bit på vägen. Den ökade trafiken bidrar alltså till att minska trycket på tågen i det centrala snittet mellan Älvsjö och stadens centrala delar, förutom att det ger nya resmöjligheter norröver.
Det betyder dock inte att allt gick som det skulle i SL-trafiken igår. I Södertälje var det dags för en annan premiär, tågen mellan Södertälje Centrum och Gnesta började gå igen efter avstängningen under dubbelspårsbygget. Första tåget var tänkt att gå vid niotiden på morgonen, men kom inte iväg förrän vid fyrasnåret på eftermiddagen, rapporterade SVT.
Och när jag på söndagmorgonen skulle bege mig mot staden från min hemvist i Skogås kunde jag konstatera att tidtabellerna varken var ändrade på busshållplatsen eller på pendeltågsstationen, trots att alla tider förskjutits med 15 minuter. Och 15 minuter känns bra mycket när det är 15 minusgrader ute, kan jag lova...
Så. Det finns anledning att fira. Men det finns också anledning att jobba på, för det finns fortfarande många skavanker i SL-systemet. Landets bästa kollektivtrafik skulle behöva bli ännu mycket bättre!
Själv var jag inte med på invigningsturen från Älvsjö till Uppsala, med tal, pompa och ståt i båda ändarna av resan. Men vad jag förstod så gick allting enligt planerna. Kunde själv konstatera när jag var på väg hemåt på eftermiddagen att mitt tåg mot Västerhaninge bara var halvfullt tills det kom till Älvsjö, där en massa folk steg på som förmodligen åkte med tåget från Uppsala en bit på vägen. Den ökade trafiken bidrar alltså till att minska trycket på tågen i det centrala snittet mellan Älvsjö och stadens centrala delar, förutom att det ger nya resmöjligheter norröver.
Det betyder dock inte att allt gick som det skulle i SL-trafiken igår. I Södertälje var det dags för en annan premiär, tågen mellan Södertälje Centrum och Gnesta började gå igen efter avstängningen under dubbelspårsbygget. Första tåget var tänkt att gå vid niotiden på morgonen, men kom inte iväg förrän vid fyrasnåret på eftermiddagen, rapporterade SVT.
Och när jag på söndagmorgonen skulle bege mig mot staden från min hemvist i Skogås kunde jag konstatera att tidtabellerna varken var ändrade på busshållplatsen eller på pendeltågsstationen, trots att alla tider förskjutits med 15 minuter. Och 15 minuter känns bra mycket när det är 15 minusgrader ute, kan jag lova...
Så. Det finns anledning att fira. Men det finns också anledning att jobba på, för det finns fortfarande många skavanker i SL-systemet. Landets bästa kollektivtrafik skulle behöva bli ännu mycket bättre!
04 december 2012
Snart pendeltåg till Arlanda och Uppsala...
På söndag börjar SL:s pendeltåg att gå till Arlanda och Uppsala. Idag klubbade vi i landstingsfullmäktige taxereglerna för resor till Arlanda, Knivsta och Uppsala, där det kommer att bli fråga om olika typer av tillägsavgifter utöver kostnaden för det vanliga SL-kortet. Den nya pendeltågstrafiken är ett viktigt steg framåt för ett mer miljövänligt resande till flygplatsen och en mer integrerad arbetsmarknadsregion. Pendeltåget kommer att stanna vid alla stationer mellan Uppsala och Älvsjö - i högtrafik fortsätter det ända till Tumba. Som Salem-moderaten Lennart Kalderén uttryckte det i fullmäktigetalarstolen idag: "Nu blir det möjligt att åka från Tumba till Gran Canaria med bara ett byte". Fast även om de flesta av oss en kall och snöig dag som denna kanske längtade till Gran Canaria är det förstås för Stockholm som attraktiv affärsstad ännu viktigare att man enkelt kan ta sig till London, Frankfurt och New York med bara ett byte...
I mitt inlägg påpekade jag dock att de nya taxorna innebär ett avsteg från SL:s normala principer. För resor till Knivsta och Uppsala gäller reglerna i länstrafiken i Uppsala - och där ger man ingen pensionärsrabatt. Samma sak gäller i Sörmlands, Västmanlands och Örebro län. För mig och Kristdemokraterna är det viktigt att vi fortsätter att ge pensionärerna attraktiva villkor. Jag betonade därför att jag i den framtida mälardalstrafiken, som vi jobbar för ska komma igång när Citybanan invigs, vill jag att att det är Stockholms principer om rabatt inte bara för barn och unga utan också för pensionärerna som får genomslag.
På söndag är det dags för stort firande, med början i Älvsjö klockan 11.30 och avslutning i Uppsala klockan 14.30. Som tur är kommer resan att gå betydligt fortare för pendlarna...
I mitt inlägg påpekade jag dock att de nya taxorna innebär ett avsteg från SL:s normala principer. För resor till Knivsta och Uppsala gäller reglerna i länstrafiken i Uppsala - och där ger man ingen pensionärsrabatt. Samma sak gäller i Sörmlands, Västmanlands och Örebro län. För mig och Kristdemokraterna är det viktigt att vi fortsätter att ge pensionärerna attraktiva villkor. Jag betonade därför att jag i den framtida mälardalstrafiken, som vi jobbar för ska komma igång när Citybanan invigs, vill jag att att det är Stockholms principer om rabatt inte bara för barn och unga utan också för pensionärerna som får genomslag.
På söndag är det dags för stort firande, med början i Älvsjö klockan 11.30 och avslutning i Uppsala klockan 14.30. Som tur är kommer resan att gå betydligt fortare för pendlarna...
26 november 2012
Ska Stockholms län även växa fysiskt?
Att Stockholm och Stockholms län växer har väl de flesta hört till leda vid det här laget. Bortåt 40 000 fler invånare per år i länet, som nu har mer än 2,1 miljoner invånare. Det motsvarar två fulla SL-ledbussar per dag. Den snabbast växande storstaden i hela EU.
Men regionens attraktionskraft är större än så. Och då tänker jag inte på alla de som lämnar Stockholm eller aldrig flyttar hit på grund av bostadsbristen, utan på den vilja som finns utanför länets gränser att vara en del av Stockholm.
Katrineholms-Kuriren skriver på ledarplats om Trosas planer på ett länsbyte, i första skedet en opinionsundersökning som sedan skulle kunna följas av en folkomröstning. Även ekuriren.se i Eskilstuna och Södermanlands Nyheter i Nyköping berör frågan. Eventuellt skulle kommunen kunna byta länstillhörighet redan till år 2015, som jag förstår saken. Även i Gnesta finns (enligt samma artikel) liknande planer, om än inte lika långt framskridna.
Och från andra sidan länet rapporterar Enköpings-posten (via Upplandsnytt) att Håbo kommun vill slopa Bålsta-tillägget på SL-kortet, så att det ska bli lättare att pendla till och från Stockholm. Motsvarande beslut fattades i Gnesta för några år sedan.
Jag tycker principiellt att det är bra om de administrativa regionerna motsvarar arbetsmarknadsregionerna, och det är ingen tvekan om att fler kommuner upplever sig vara en del av Stockholm än de som faktiskt hör till Stockholms län. Men det finns förstås en mängd frågor som behöver lösas innan länsbyten kan genomföras.
Viktigare än att få till ett formellt länsbyte är förstås att se till att kollektivtrafik och annan offentlig service fungerar över länsgränserna. Om några dagar börjar SL:s pendeltåg att gå hela vägen till Uppsala. Det finns ambitiösa planer på hur regionaltågstrafiken i Mälardalen ska utvecklas när Citybanan väl invigs år 2017. Steg för steg gör vi det enklare att bo i en del av Mälardalsregionen och arbeta i en annan. Det arbetet känns oerhört väsentligt. Men naturligtvis finns det också en klokhet i att uppdatera de administrativa regionerna så att de motsvarar dagens verklighet.
Men regionens attraktionskraft är större än så. Och då tänker jag inte på alla de som lämnar Stockholm eller aldrig flyttar hit på grund av bostadsbristen, utan på den vilja som finns utanför länets gränser att vara en del av Stockholm.
Katrineholms-Kuriren skriver på ledarplats om Trosas planer på ett länsbyte, i första skedet en opinionsundersökning som sedan skulle kunna följas av en folkomröstning. Även ekuriren.se i Eskilstuna och Södermanlands Nyheter i Nyköping berör frågan. Eventuellt skulle kommunen kunna byta länstillhörighet redan till år 2015, som jag förstår saken. Även i Gnesta finns (enligt samma artikel) liknande planer, om än inte lika långt framskridna.
Och från andra sidan länet rapporterar Enköpings-posten (via Upplandsnytt) att Håbo kommun vill slopa Bålsta-tillägget på SL-kortet, så att det ska bli lättare att pendla till och från Stockholm. Motsvarande beslut fattades i Gnesta för några år sedan.
Jag tycker principiellt att det är bra om de administrativa regionerna motsvarar arbetsmarknadsregionerna, och det är ingen tvekan om att fler kommuner upplever sig vara en del av Stockholm än de som faktiskt hör till Stockholms län. Men det finns förstås en mängd frågor som behöver lösas innan länsbyten kan genomföras.
Viktigare än att få till ett formellt länsbyte är förstås att se till att kollektivtrafik och annan offentlig service fungerar över länsgränserna. Om några dagar börjar SL:s pendeltåg att gå hela vägen till Uppsala. Det finns ambitiösa planer på hur regionaltågstrafiken i Mälardalen ska utvecklas när Citybanan väl invigs år 2017. Steg för steg gör vi det enklare att bo i en del av Mälardalsregionen och arbeta i en annan. Det arbetet känns oerhört väsentligt. Men naturligtvis finns det också en klokhet i att uppdatera de administrativa regionerna så att de motsvarar dagens verklighet.
25 november 2012
Stoppa våldet mot kvinnor!
Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, instiftad av FN. Jag kan ärligt erkänna att jag nog skulle ha missat detta om det inte hade varit för den debattartikel av två av mina partikamrater, riksdagsledamöterna Caroline Szyber och Maria Fälth, som Svenska Dagbladet publicerar idag.
Szyber och Fälth ger några konkreta exempel på åtgärder, som jag helhjärtat stödjer. För även om min bild är att partnervåldet successivt har minskat jämfört med situationen under tidigare decennier, uppskattar Socialstyrelsen att 75 000 kvinnor varje år utsätts för partnervåld i vårt land. Det är inte acceptabelt. Vi måste fortsätta arbetet för att få stopp på denna styggelse.
De konkreta åtgärder som föreslås i artikeln är följande:
1. Behandling av förövaren.
• Fler män som slår måste fullfölja behandling för sitt våldsutövande samt behandlingsmetoderna behöver utvecklas och följas upp.
2. Skapa ökad trygghet för kvinnan.
• Förbättra kompetensen om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld hos personalen inom skola, polis, domstolar och socialtjänst.
• Stärk kvinnojourerna genom ökat ekonomiskt stöd.
3. Förebyggande värdegrundsarbete.
• Förbättra sex- och samlevnadsämnet och komplettera det med mer undervisning om relationer, jämställdhet, makt och våld.
• Förstärk skolhälsovården med krav på att skolpsykologer och kuratorer ska finnas tillgängliga som kan hjälpa och stärka unga tjejer att utvecklas till trygga och jämställda individer.
Alla situationer är unika, och det kan finnas en mängd olika skäl till varför en person inte lämnar en destruktiv parrelation. Rädsla för vad förövaren skulle göra är förstås en viktig faktor i många fall, men också omsorg om anhöriga, inte minst barnen. Familjen bygger på ett ömsesidigt beroende som i de allra flesta fall innebär ett stöd och en hjälp - men ett nödvändigt uppbrott ur en parrelation kan försvåras av ekonomiskt beroende och praktiska problem, till exempel bristen på bostäder i storstadsområden som Stockholm. För några dagar sedan rapporterades i media om hur bostadsbristen leder till att kvinnor inte kan slussas ut från Kvinnojourernas skyddade boende och jourerna därför inte kan hjälpa så många kvinnor som de skulle vilja.
Men dessa förklaringar räcker inte. Ett av de mest medialt uppmärksammade fallen av kvinnomisshandel på senare år handlar om barbadosbördade r'n'b-stjärnan Rihanna och hennes likaledes r'n'b-sjungande pojkvän Chris Brown. När Svenska Dagbladets recensent Stefan Thungren skriver om hennes senaste album "Unapologetic" blir rubriken "Tidernas mest obehagliga konceptalbum". När hon nu sjunger en duett med Chris Brown - som för några år sedan dömdes till fem års villkorligt fängelsestraff för att han misshandlat henne - med textrader som ”like a bullet your love hit me to the core/I was fine ’til you knocked me to the floor/and it’s so foolish how you keep me wanting more” - kan man fundera på vilka signaler hon sänder ut till sina miljoner fans.
Rihanna är inte ekonomiskt beroende av Chris Brown. Hon är en av världens mest framgångsrika artister och har varit så i många år. Hon kan försörja sig själv. Skulle hennes ex förvandlas till en mordisk stalker har hon råd att skaffa sig tillräckligt med livvakter för att klara det också. Och skulle hon känna behov av en pojkvän är jag säker på att det finns villiga kandidater där ute. Hon ser ju inte helt illa ut, om man säger så.
Jag ska inte försöka ge mig in i att psykologiskt förklara Rihannas agerande, eller för den delen någon annan våldsutsatt kvinnas heller, utan bara konstatera att vi alla har ett ansvar att inte acceptera mäns våld mot kvinnor eller våld i nära relationer överhuvudtaget. Bara genom ett tydligt avståndstagande kan vi förändra de grundläggande attityder som gör att förövare väljer att utöva våld. Och så vill jag inte minnas Rihanna som en kvinna som accepterar att hennes man misshandlar henne utan som en sångerska som uppmanar DJ:n att spela skivan en gång till och höja volymen...
Bloggar: Caroline Szyber
Szyber och Fälth ger några konkreta exempel på åtgärder, som jag helhjärtat stödjer. För även om min bild är att partnervåldet successivt har minskat jämfört med situationen under tidigare decennier, uppskattar Socialstyrelsen att 75 000 kvinnor varje år utsätts för partnervåld i vårt land. Det är inte acceptabelt. Vi måste fortsätta arbetet för att få stopp på denna styggelse.
De konkreta åtgärder som föreslås i artikeln är följande:
1. Behandling av förövaren.
• Fler män som slår måste fullfölja behandling för sitt våldsutövande samt behandlingsmetoderna behöver utvecklas och följas upp.
2. Skapa ökad trygghet för kvinnan.
• Förbättra kompetensen om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld hos personalen inom skola, polis, domstolar och socialtjänst.
• Stärk kvinnojourerna genom ökat ekonomiskt stöd.
3. Förebyggande värdegrundsarbete.
• Förbättra sex- och samlevnadsämnet och komplettera det med mer undervisning om relationer, jämställdhet, makt och våld.
• Förstärk skolhälsovården med krav på att skolpsykologer och kuratorer ska finnas tillgängliga som kan hjälpa och stärka unga tjejer att utvecklas till trygga och jämställda individer.
Alla situationer är unika, och det kan finnas en mängd olika skäl till varför en person inte lämnar en destruktiv parrelation. Rädsla för vad förövaren skulle göra är förstås en viktig faktor i många fall, men också omsorg om anhöriga, inte minst barnen. Familjen bygger på ett ömsesidigt beroende som i de allra flesta fall innebär ett stöd och en hjälp - men ett nödvändigt uppbrott ur en parrelation kan försvåras av ekonomiskt beroende och praktiska problem, till exempel bristen på bostäder i storstadsområden som Stockholm. För några dagar sedan rapporterades i media om hur bostadsbristen leder till att kvinnor inte kan slussas ut från Kvinnojourernas skyddade boende och jourerna därför inte kan hjälpa så många kvinnor som de skulle vilja.
Men dessa förklaringar räcker inte. Ett av de mest medialt uppmärksammade fallen av kvinnomisshandel på senare år handlar om barbadosbördade r'n'b-stjärnan Rihanna och hennes likaledes r'n'b-sjungande pojkvän Chris Brown. När Svenska Dagbladets recensent Stefan Thungren skriver om hennes senaste album "Unapologetic" blir rubriken "Tidernas mest obehagliga konceptalbum". När hon nu sjunger en duett med Chris Brown - som för några år sedan dömdes till fem års villkorligt fängelsestraff för att han misshandlat henne - med textrader som ”like a bullet your love hit me to the core/I was fine ’til you knocked me to the floor/and it’s so foolish how you keep me wanting more” - kan man fundera på vilka signaler hon sänder ut till sina miljoner fans.
Rihanna är inte ekonomiskt beroende av Chris Brown. Hon är en av världens mest framgångsrika artister och har varit så i många år. Hon kan försörja sig själv. Skulle hennes ex förvandlas till en mordisk stalker har hon råd att skaffa sig tillräckligt med livvakter för att klara det också. Och skulle hon känna behov av en pojkvän är jag säker på att det finns villiga kandidater där ute. Hon ser ju inte helt illa ut, om man säger så.
Jag ska inte försöka ge mig in i att psykologiskt förklara Rihannas agerande, eller för den delen någon annan våldsutsatt kvinnas heller, utan bara konstatera att vi alla har ett ansvar att inte acceptera mäns våld mot kvinnor eller våld i nära relationer överhuvudtaget. Bara genom ett tydligt avståndstagande kan vi förändra de grundläggande attityder som gör att förövare väljer att utöva våld. Och så vill jag inte minnas Rihanna som en kvinna som accepterar att hennes man misshandlar henne utan som en sångerska som uppmanar DJ:n att spela skivan en gång till och höja volymen...
Bloggar: Caroline Szyber
23 november 2012
Inför en regional äldrepeng!
Folk ska få bestämma själva och politiker och tjänstemän inte lägga sig i i onödan. Det har alltid varit något av en grundinställning för min del. Med Lagen om Valfrihetssystem (LOV) har möjligheten för kommunerna att skapa valfrihet inom äldreomsorg och socialtjänst blivit mycket större. Det ska vi använda oss av för att öka enskilda människors möjlighet att besluta om de viktiga sakerna i livet. Till exempel var man ska bo när man blir äldre och behöver flytta till ett vård- och omsorgsboende.
I Huddinge, där jag är vice ordförande i äldreomsorgsnämnden, pågår fortfarande arbetet för att införa ett valfrihetssystem för äldreboende, men i flera andra kommuner i länet, till exempel Stockholm, Nacka och Täby/Danderyd, finns det redan på plats.
Men inte ens det räcker egentligen till för att ge människor den valfrihet de borde ha. För vad händer om det äldreboende man vill flytta till inte ligger i den egna kommunen? Då uppstår plötsligt en massa problem.
Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt tillsammans med fem kristdemokratiska kommunalråd med ansvar för äldrefrågor om att vi skulle behöva en regional äldrepeng i Stockholms län. Ett system som gör att man lika enkelt kan välja ett äldreboende i grannkommunen som ett hemmavid. Som ger möjlighet för specialisering och profilering, med tydliga kvalitetskrav men också stor möjlighet att inrikta verksamheten efter de enskildas behov och önskemål. Med hela Stockholms län som upptagningsområde finns det förutsättningar att erbjuda även smalare profiler och ge mycket större valfrihet än idag.
Den framtiden ser jag verkligen fram emot. Och på sikt bör förstås inriktningen vara att en äldrepeng ska gälla i hela landet.
I Huddinge, där jag är vice ordförande i äldreomsorgsnämnden, pågår fortfarande arbetet för att införa ett valfrihetssystem för äldreboende, men i flera andra kommuner i länet, till exempel Stockholm, Nacka och Täby/Danderyd, finns det redan på plats.
Men inte ens det räcker egentligen till för att ge människor den valfrihet de borde ha. För vad händer om det äldreboende man vill flytta till inte ligger i den egna kommunen? Då uppstår plötsligt en massa problem.
Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt tillsammans med fem kristdemokratiska kommunalråd med ansvar för äldrefrågor om att vi skulle behöva en regional äldrepeng i Stockholms län. Ett system som gör att man lika enkelt kan välja ett äldreboende i grannkommunen som ett hemmavid. Som ger möjlighet för specialisering och profilering, med tydliga kvalitetskrav men också stor möjlighet att inrikta verksamheten efter de enskildas behov och önskemål. Med hela Stockholms län som upptagningsområde finns det förutsättningar att erbjuda även smalare profiler och ge mycket större valfrihet än idag.
Den framtiden ser jag verkligen fram emot. Och på sikt bör förstås inriktningen vara att en äldrepeng ska gälla i hela landet.
17 november 2012
SAS och Stockholmsregionen
Att ledande sverigedemokrater avslöjats som järnrörsbeväpnade rasister har blivit den nyhet som lite grann dränkt alla andra nyheter den senaste veckan. Lite överraskande, kan tyckas, för vem trodde egentligen innerst inne någonting annat om Sverigedemokraterna? Det är som att avslöja att många ledande kristdemokrater är kyrksamma nykterister...
I skuggan av den sverigedemokratiska fasadens sönderfall pågår ett annat och väl så viktigt förlopp. Inte heller det egentligen någon överraskning. De skandinaviska ländernas gemensamma sorgebarn SAS behöver pengar igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Regeringarna är inte villiga att skjuta till mer pengar direkt, men en lösning där huvudägarna Sverige, Norge och Danmark garanterar lånen verkar sannolik.
Under förutsättning att SAS genomför åtgärder som gör att det finns anledning att tro att bolaget kommer att gå runt framöver, dvs att man genomför hårda sparpaket. Och att EU-kommissionen inte stoppar lånegarantin, som flygmarknadens lågprisaktörer vill.
Vilka åtgärder SAS-ledningen kan och bör vidta för att rädda företaget undan konkurs kan och bör diskuteras. Jag är ärligt talat inte så säker på att det finns förutsättningar för att fortsätta driva SAS i sin nuvarande form. Tomas Augustsson gör en klok analys i Svenska Dagbladet idag. Tidningen rapporterar också om ett mycket svagt stöd från såväl det svenska som danska folket för nya statliga pengar till SAS.
Ur ett Stockholms-perspektiv är inte SAS oundgängligt. I och med att bolagets huvudkontor ligger här, skulle en SAS-konkurs initialt slå mot Stockholm. SAS är också en viktig aktör i den svenska inrikestrafiken. Däremot har SAS fokusering på Kastrup i Köpenhamn som sitt huvudnav varit något av ett problem för Stockholms internationella ambitioner. Vill man flyga interkontinentalt är Frankfurt, Paris, London eller för all del Helsingfors lika goda bytespunkter som Köpenhamn. Men vill vi konkurrera i den internationella högstaligan skulle Stockholm behöva fler direktflyg till viktiga centralpunkter runt om i världen.
Vad skulle då hända utan SAS? Det finns många andra flygbolag, såväl svenska som internationella, som är beredda att träda in på marknaden. Jag är inte orolig över att det efter en turbulent omställningsperiod inte skulle finnas såväl inrikesflyg som flyg till olika europeiska metropoler i ungefär samma utsträckning som idag. Själv besökte jag i förra veckan Förenade Arabemiraten med hjälp av Norwegians direktflyg till Dubai, och jag är väldigt glad över att den norska uppstickaren i vår/sommar även börjar med direktflyg till New York och Bangkok.
Det vi i Stockholm måste vinnlägga oss om är att göra Arlanda till en attraktiv flygplats. Tillsammans med min distriktsordförandekollega Caroline Szyber, till vardags riksdagsledamot, gjorde jag i veckan ett uttalande om detta. Det stora orosmomentet är, som jag ser det, inflygningszonernas utformning, där olika kommuners intressen står emot varandra. Om trafiken på Arlanda måste minskas radikalt för att man inte hittat någon lösning på dessa problem, drabbas hela Stockholm och Mälardalen svårt. Vad gäller marktrafiken finns det däremot en mängd förslag till lösningar som kommer att minska utsläppen. Om knappt en månad börjar SL köra pendeltåg till Arlanda, något som förhoppningsvis kommer att bidra till att betydligt färre väljer att ta bilen, och nya spårburna lösningar från nordöstra Stockholmsregionen utreds också.
Stockholm behöver Arlanda. Och Arlanda behöver såväl ett bra nät av inrikesflyg, europalinjer och interkontinentala direktförbindelser. Om Arlanda behöver SAS vet jag inte. Men som svensk skattebetalare hoppas jag förstås att bolaget lyckas reda ut sina problem och komma på fötter igen. Även om jag inte har lust att slänga bra pengar efter de dåliga som vi redan plöjt ner i flygbolaget.
I skuggan av den sverigedemokratiska fasadens sönderfall pågår ett annat och väl så viktigt förlopp. Inte heller det egentligen någon överraskning. De skandinaviska ländernas gemensamma sorgebarn SAS behöver pengar igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Regeringarna är inte villiga att skjuta till mer pengar direkt, men en lösning där huvudägarna Sverige, Norge och Danmark garanterar lånen verkar sannolik.
Under förutsättning att SAS genomför åtgärder som gör att det finns anledning att tro att bolaget kommer att gå runt framöver, dvs att man genomför hårda sparpaket. Och att EU-kommissionen inte stoppar lånegarantin, som flygmarknadens lågprisaktörer vill.
Vilka åtgärder SAS-ledningen kan och bör vidta för att rädda företaget undan konkurs kan och bör diskuteras. Jag är ärligt talat inte så säker på att det finns förutsättningar för att fortsätta driva SAS i sin nuvarande form. Tomas Augustsson gör en klok analys i Svenska Dagbladet idag. Tidningen rapporterar också om ett mycket svagt stöd från såväl det svenska som danska folket för nya statliga pengar till SAS.
Ur ett Stockholms-perspektiv är inte SAS oundgängligt. I och med att bolagets huvudkontor ligger här, skulle en SAS-konkurs initialt slå mot Stockholm. SAS är också en viktig aktör i den svenska inrikestrafiken. Däremot har SAS fokusering på Kastrup i Köpenhamn som sitt huvudnav varit något av ett problem för Stockholms internationella ambitioner. Vill man flyga interkontinentalt är Frankfurt, Paris, London eller för all del Helsingfors lika goda bytespunkter som Köpenhamn. Men vill vi konkurrera i den internationella högstaligan skulle Stockholm behöva fler direktflyg till viktiga centralpunkter runt om i världen.
Vad skulle då hända utan SAS? Det finns många andra flygbolag, såväl svenska som internationella, som är beredda att träda in på marknaden. Jag är inte orolig över att det efter en turbulent omställningsperiod inte skulle finnas såväl inrikesflyg som flyg till olika europeiska metropoler i ungefär samma utsträckning som idag. Själv besökte jag i förra veckan Förenade Arabemiraten med hjälp av Norwegians direktflyg till Dubai, och jag är väldigt glad över att den norska uppstickaren i vår/sommar även börjar med direktflyg till New York och Bangkok.
Det vi i Stockholm måste vinnlägga oss om är att göra Arlanda till en attraktiv flygplats. Tillsammans med min distriktsordförandekollega Caroline Szyber, till vardags riksdagsledamot, gjorde jag i veckan ett uttalande om detta. Det stora orosmomentet är, som jag ser det, inflygningszonernas utformning, där olika kommuners intressen står emot varandra. Om trafiken på Arlanda måste minskas radikalt för att man inte hittat någon lösning på dessa problem, drabbas hela Stockholm och Mälardalen svårt. Vad gäller marktrafiken finns det däremot en mängd förslag till lösningar som kommer att minska utsläppen. Om knappt en månad börjar SL köra pendeltåg till Arlanda, något som förhoppningsvis kommer att bidra till att betydligt färre väljer att ta bilen, och nya spårburna lösningar från nordöstra Stockholmsregionen utreds också.
Stockholm behöver Arlanda. Och Arlanda behöver såväl ett bra nät av inrikesflyg, europalinjer och interkontinentala direktförbindelser. Om Arlanda behöver SAS vet jag inte. Men som svensk skattebetalare hoppas jag förstås att bolaget lyckas reda ut sina problem och komma på fötter igen. Även om jag inte har lust att slänga bra pengar efter de dåliga som vi redan plöjt ner i flygbolaget.
01 november 2012
Bygg inte bostäder i Gömmarens naturreservat!
Idag gör Centerpartiet i Huddinge med kommunalrådet Christian Ottosson i spetsen ett eget utspel som helt går på tvärs med inställningen från samtliga övriga partier i majoriteten: Man vill bygga bostäder i Gömmarens naturreservat, i anslutning till handels- och industriområdet i Kungens Kurva.
Liknande idéer diskuterades ganska mycket för några år sedan, då Centern inte var med i kommunfullmäktige. Att de kasserades berodde på en rad olika orsaker. En inte oväsentlig är förstås att området faktiskt är ett naturreservat för att det är klassat som skyddsvärt.
Som kristdemokrat vill jag gärna betona ett barnperspektiv på frågan. Förslaget bygger på att man ska skapa en liten, avskild bostadsenklav vars enda förbindelse med skolor och andra bostadsområden går via ett industri- och handelsområde. Hur barnvänligt är egentligen det? Istället vore det naturligt att börja bygga bostäder i anslutning till den befintliga bostadsbebyggelsen i Segeltorp, till exempel på Jägerhorns väg och Ellipsvägen. Därifrån skulle det vara enkelt att ta sig till fots eller med cykel till de förskolor, skolor, idrottsanläggningar och så vidare som redan finns i närheten. Precis som vi sagt i den kommunala planeringen att vi vill göra, bygga med gång-, cykel- och kollektivtrafik som grund. Så sent som i måndags talade jag dessutom med en fastighetsanalytiker som hävdade att det är i just det området som det faktiskt skulle finnas en marknad för bostadsbebyggelse, sett till dagens bostadsefterfrågan och byggkostnader.
Så - summan av kardemumman är från min sida ett tydligt ja till att bygga bostäder i Kungens kurva, men ett lika tydligt nej till att bygga dem i en avskild enklav av Gömmarens naturreservat. Centerpartiets förslag är inte något bra exempel på framtidsinriktad, barnvänlig stadsplanering.
Liknande idéer diskuterades ganska mycket för några år sedan, då Centern inte var med i kommunfullmäktige. Att de kasserades berodde på en rad olika orsaker. En inte oväsentlig är förstås att området faktiskt är ett naturreservat för att det är klassat som skyddsvärt.
Som kristdemokrat vill jag gärna betona ett barnperspektiv på frågan. Förslaget bygger på att man ska skapa en liten, avskild bostadsenklav vars enda förbindelse med skolor och andra bostadsområden går via ett industri- och handelsområde. Hur barnvänligt är egentligen det? Istället vore det naturligt att börja bygga bostäder i anslutning till den befintliga bostadsbebyggelsen i Segeltorp, till exempel på Jägerhorns väg och Ellipsvägen. Därifrån skulle det vara enkelt att ta sig till fots eller med cykel till de förskolor, skolor, idrottsanläggningar och så vidare som redan finns i närheten. Precis som vi sagt i den kommunala planeringen att vi vill göra, bygga med gång-, cykel- och kollektivtrafik som grund. Så sent som i måndags talade jag dessutom med en fastighetsanalytiker som hävdade att det är i just det området som det faktiskt skulle finnas en marknad för bostadsbebyggelse, sett till dagens bostadsefterfrågan och byggkostnader.
Så - summan av kardemumman är från min sida ett tydligt ja till att bygga bostäder i Kungens kurva, men ett lika tydligt nej till att bygga dem i en avskild enklav av Gömmarens naturreservat. Centerpartiets förslag är inte något bra exempel på framtidsinriktad, barnvänlig stadsplanering.
25 oktober 2012
Satsa på Barnahus i hela Stockholms län!
För några veckor sedan var jag på ett studiebesök på Barnahuset i Flemingsberg tillsammans med Tomas Hansson, Kristdemokraternas kommunalråd i Huddinge, och Emma Henriksson, vår lokala riksdagsledamot från Huddinge, tillika gruppledare i riksdagen. Ett oerhört spännande och givande studiebesök som jag till min stora förvåning inser att jag inte skrivit någonting om här på bloggen. Däremot kan ni läsa om det på partiets hemsida i Huddinge.
Idag skriver jag i Norrtelje Tidning tillsammans med Kristdemokraternas rättspolitiska talesperson Caroline Szyber, som är riksdagsledamot och min distriktsordförandekollega i Stockholms stad, om att Barnahus borde finnas för alla barn i Stockholms län, oavsett vilken kommun de bor i. Att polis, åklagarmyndigheter, sjukvård och socialtjänst på ett snabbt, tryggt och rättssäkert sätt samarbetar kring barn som utsatts för våld eller andra övergrepp av närstående känns som en oerhört viktig prioritering. För oss kristdemokrater är det naturligt att alltid ta barnens parti.
Idag skriver jag i Norrtelje Tidning tillsammans med Kristdemokraternas rättspolitiska talesperson Caroline Szyber, som är riksdagsledamot och min distriktsordförandekollega i Stockholms stad, om att Barnahus borde finnas för alla barn i Stockholms län, oavsett vilken kommun de bor i. Att polis, åklagarmyndigheter, sjukvård och socialtjänst på ett snabbt, tryggt och rättssäkert sätt samarbetar kring barn som utsatts för våld eller andra övergrepp av närstående känns som en oerhört viktig prioritering. För oss kristdemokrater är det naturligt att alltid ta barnens parti.
23 oktober 2012
Nya studentbostäder på agendan
Stockholm är en stor studentstad. Det är inte lika uppenbart som i Uppsala eller Lund, men cirka 80 000 registrerade studenter i länet är naturligtvis svårt att bräcka för de betydligt mindre men mer anrika studentstäderna.
Bara en mindre del av Stockholms studenter bor i en studentbostad av något slag. Cirka 60 000 bor i det vanliga bostadsbeståndet, och för många känns det som det naturliga valet.
Problemet är att det inte är mycket till val. I hela länet är det bostadsbrist både vad gäller studentbostäder och övriga bostäder och med nuvarande byggtakt och befolkningsökningen växer bristen för varje dag som går.
I dagens landstingsfullmäktige behandlades en motion om bristen på studentbostäder. Charlotte Broberg (M), som är biträdande finanslandstingsråd och ordförande i tillväxt- och regionplaneutskottet, ställdes av oppositionen till svars för bristen. Lite orättvist, kan jag tycka. Landstinget kan förstås prata med alla inblandade parter, men inte mycket mer.
Kostnaden för nybyggda studentbostäder påverkas förstås av byggkostnader, som till största delen påverkas av statliga beslut som avgör hur bostadsmarknaden ser ut. Möjligheterna att hyra ut påverkas förstås av studenternas ekonomi, som även den framför allt bestäms av staten. Tillsammans avgör dessa frågor förstås hur pass intressant det är för bostadsföretag att satsa på nybyggda studentbostäder. Men inte ens när det är ekonomiskt intressant för bostadsföretagen kan man vara säker på att det byggs. Det behövs mark, och det förutsätter en markägare som vill använda sin mark till detta, och till och med om marken finns så krävs det att kommunerna är med på tåget och tar fram detaljplaner för ändamålet.
I korthet betyder det att om staten, landstinget, fastighetsägare, byggföretag och inte minst Stockholms studenter vill att en kommun ger möjlighet för nya studentbostäder men en kommun, till exempel Danderyd, säger nej är det Danderyds vilja som får råda. På samma sätt kan projekt fallera hos någon av de andra intressenterna.
Inte minst är det ekonomin som väldigt ofta sätter stopp för projekten. Det kostar alltid mycket att bygga i Stockholm, och i studentlägenheter (med många kök och badrum per kvadratmeter) är det förstås svårt att hålla ner kostnaderna, samtidigt som många studenter har en mycket begränsad köpkraft. 4-5.000 kr för en etta känns ordentligt i plånboken, vilket ger en osäker efterfrågan trots bostadsbristen i länet. Det gäller alltså att ha väldigt god kostnadskontroll och gärna lite passion för studenternas villkor för den som ska ge sig in i studentbostadsbranschen.
I veckans nummer av Mitt i Huddinge berättas om några studenter vid Södertörns högskola i Flemingsberg som satt upp tält som protest mot bostadsbristen. Samtidigt är det helt klart så att den politiska ledningen i Huddinge, med samhällsbyggnadsnämndens ordförande Tomas Hansson (KD) i spetsen, tagit problemen på största allvar. Just nu pågår fyra projekt som tillsammans kan leda till en fördubbling av antalet studentbostäder i Flemingsberg. Det handlar såväl om kommunala bostadsföretaget Huge, olika privata byggbolag som högskolor och universitet som agerar för att få fram nya studentbostäder.
Dessvärre kommer alla dessa insatser inte leda till någon lättnad på kort sikt. Även i de projekt där det faktiskt finns färdiga detaljplaner kommer det att ta tid innan spaden sätts i jorden och det kanske snarare är till höstterminen 2014 som de nya husen är inflyttningsklara.
Och ännu längre tid lär det ta innan vi på allvar ser resultatet av det förenklingsarbete som bostadsminister Stefan Attefall (KD) tagit initiativ till ger full effekt. Det är jätteviktigt att rensa i floran av regler som fördyrar och fördröjer byggandet av studentbostäder och att se till att viktiga byggprojekt inte blir liggande hos myndigheter och domstolar som hanterar överklagade byggärenden, men den fulla effekten lär vi inte se förrän om ett antal år.
Just därför är det oerhört olyckligt att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tillsammans har beslutat att sätta stopp för regeringens förslag att öka möjligheten att hyra ut bostadsrätter i andra hand, ett förslag som även på kort sikt skulle kunna göra att nya bostäder kom ut på marknaden och minskade den akuta bostadsbristen. Det finns en överhängande risk för att den samlade oppositionen (som bär en stor skuld för det berg av försvårande och fördyrande regler begränsar byggandet) på samma sätt kommer att motsätta sig framtida förslag för att minska krånglet och öka tillgången på bostäder.
Vill vi verkligen komma åt bristen på bostäder för Stockholms studenter måste alla hjälpas åt. Med tanke på den parlamentariska situationen i Sveriges riksdag krävs det att även oppositionen drar sitt strå till stacken och bidrar konstruktivt istället för att lägga nya hinder på vägen. Vill vi att Stockholm ska vara en attraktiv studentstad i framtiden måste vi öppna upp för kreativa lösningar både på kort och lång sikt istället för att cementera system som har prövats och bevisligen inte fungerat särskilt bra.
Bara en mindre del av Stockholms studenter bor i en studentbostad av något slag. Cirka 60 000 bor i det vanliga bostadsbeståndet, och för många känns det som det naturliga valet.
Problemet är att det inte är mycket till val. I hela länet är det bostadsbrist både vad gäller studentbostäder och övriga bostäder och med nuvarande byggtakt och befolkningsökningen växer bristen för varje dag som går.
I dagens landstingsfullmäktige behandlades en motion om bristen på studentbostäder. Charlotte Broberg (M), som är biträdande finanslandstingsråd och ordförande i tillväxt- och regionplaneutskottet, ställdes av oppositionen till svars för bristen. Lite orättvist, kan jag tycka. Landstinget kan förstås prata med alla inblandade parter, men inte mycket mer.
Kostnaden för nybyggda studentbostäder påverkas förstås av byggkostnader, som till största delen påverkas av statliga beslut som avgör hur bostadsmarknaden ser ut. Möjligheterna att hyra ut påverkas förstås av studenternas ekonomi, som även den framför allt bestäms av staten. Tillsammans avgör dessa frågor förstås hur pass intressant det är för bostadsföretag att satsa på nybyggda studentbostäder. Men inte ens när det är ekonomiskt intressant för bostadsföretagen kan man vara säker på att det byggs. Det behövs mark, och det förutsätter en markägare som vill använda sin mark till detta, och till och med om marken finns så krävs det att kommunerna är med på tåget och tar fram detaljplaner för ändamålet.
I korthet betyder det att om staten, landstinget, fastighetsägare, byggföretag och inte minst Stockholms studenter vill att en kommun ger möjlighet för nya studentbostäder men en kommun, till exempel Danderyd, säger nej är det Danderyds vilja som får råda. På samma sätt kan projekt fallera hos någon av de andra intressenterna.
Inte minst är det ekonomin som väldigt ofta sätter stopp för projekten. Det kostar alltid mycket att bygga i Stockholm, och i studentlägenheter (med många kök och badrum per kvadratmeter) är det förstås svårt att hålla ner kostnaderna, samtidigt som många studenter har en mycket begränsad köpkraft. 4-5.000 kr för en etta känns ordentligt i plånboken, vilket ger en osäker efterfrågan trots bostadsbristen i länet. Det gäller alltså att ha väldigt god kostnadskontroll och gärna lite passion för studenternas villkor för den som ska ge sig in i studentbostadsbranschen.
I veckans nummer av Mitt i Huddinge berättas om några studenter vid Södertörns högskola i Flemingsberg som satt upp tält som protest mot bostadsbristen. Samtidigt är det helt klart så att den politiska ledningen i Huddinge, med samhällsbyggnadsnämndens ordförande Tomas Hansson (KD) i spetsen, tagit problemen på största allvar. Just nu pågår fyra projekt som tillsammans kan leda till en fördubbling av antalet studentbostäder i Flemingsberg. Det handlar såväl om kommunala bostadsföretaget Huge, olika privata byggbolag som högskolor och universitet som agerar för att få fram nya studentbostäder.
Dessvärre kommer alla dessa insatser inte leda till någon lättnad på kort sikt. Även i de projekt där det faktiskt finns färdiga detaljplaner kommer det att ta tid innan spaden sätts i jorden och det kanske snarare är till höstterminen 2014 som de nya husen är inflyttningsklara.
Och ännu längre tid lär det ta innan vi på allvar ser resultatet av det förenklingsarbete som bostadsminister Stefan Attefall (KD) tagit initiativ till ger full effekt. Det är jätteviktigt att rensa i floran av regler som fördyrar och fördröjer byggandet av studentbostäder och att se till att viktiga byggprojekt inte blir liggande hos myndigheter och domstolar som hanterar överklagade byggärenden, men den fulla effekten lär vi inte se förrän om ett antal år.
Just därför är det oerhört olyckligt att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tillsammans har beslutat att sätta stopp för regeringens förslag att öka möjligheten att hyra ut bostadsrätter i andra hand, ett förslag som även på kort sikt skulle kunna göra att nya bostäder kom ut på marknaden och minskade den akuta bostadsbristen. Det finns en överhängande risk för att den samlade oppositionen (som bär en stor skuld för det berg av försvårande och fördyrande regler begränsar byggandet) på samma sätt kommer att motsätta sig framtida förslag för att minska krånglet och öka tillgången på bostäder.
Vill vi verkligen komma åt bristen på bostäder för Stockholms studenter måste alla hjälpas åt. Med tanke på den parlamentariska situationen i Sveriges riksdag krävs det att även oppositionen drar sitt strå till stacken och bidrar konstruktivt istället för att lägga nya hinder på vägen. Vill vi att Stockholm ska vara en attraktiv studentstad i framtiden måste vi öppna upp för kreativa lösningar både på kort och lång sikt istället för att cementera system som har prövats och bevisligen inte fungerat särskilt bra.
16 oktober 2012
Ett steg till mot Spårväg Syd
Idag tog vi i landstingets trafiknämnd ett viktigt beslut på vägen mot ett förverkligande av Spårväg Syd. Vi beställde en fördjupad utredning av spårvägsalternativet, med en tydlig inriktning på att etapp 1 mellan Flemingsberg och Skärholmen/Kungens kurva ska prioriteras. Vi gav också förvaltningschefen i uppdrag att återkomma med ett förslag till avsiktsförklaring med de berörda kommunerna Huddinge och Stockholm, som inkluderar ett betydande inslag av kommunal medfinansiering.
Förvaltningen tyckte egentligen att konventionella bussar räckte, Miljöpartiet ville utreda "BRT Light", busslösningar på befintliga vägar (de är ju som bekant mot Södertörnsleden och nya vägar...), Vänsterpartiet ville ha en trådbuss och Socialdemokraterna ville återremittera ärendet, men från oss i Alliansen finns en väldigt stark vilja att ge södra Stockholm bra förutsättningar för tillväxt och nya jobb. Då måste man våga satsa på framtidslösningar.
Spårväg Syd är tänkt att förbinda tre nyckelzoner för tillväxt: Flemingsberg med sitt campus med tre högskolor och universitet och ett universitetssjukhus, Kungens kurva-Skärholmen, som är Nordens största handelsområde, och Älvsjö med Nordens största kongress- och mässanläggning. Sedan SL gjorde sina prognoser har vi i den politiska kommunledningen i Huddinge skruvat upp våra ambitioner både för nya arbetsplatser och bostäder. I det översiktsplanearbete som nu pågår planerar vi för ytterligare 11 300 bostäder i zonen runt Spårväg Syd och hela 12 850 nya arbetsplatser. Nytt är bland annat planer på att utveckla Kungens kurva väldigt kraftigt, även med tusentals nya bostäder.
Jag applåderar detta. Vi måste våga bygga för framtiden, attraktiva stadsmiljöer av det slag som efterfrågas. Regionala kärnor som kan fungera som magneter för människor runt omkring och vara attraktiva för växande företag. Det har jag skrivit om många gånger här på bloggen, till exempel om Kungens Kurva här och här och om Flemingsberg här. Jag har förstås också skrivit en hel del om Spårväg Syd och även varit medförfattare till en debattartikel i Dagens Nyheter om den nya spårvägen. Därför känns det oerhört skönt att vi nu vågat ta detta steg i trafiknämnden.
15 oktober 2012
Kuba, demokrati och frihet
På kvällen arrangerade vi kristdemokrater ett seminarium med KDU-ordföranden Aron Modig, där han fick berätta om sina upplevelser från de oerhört dramatiska veckorna som han tillbringade på Kuba i somras. Han berättade om resan, bilolyckan, sjukhusvistelsen, förhören på polisstationen och hur han fördes bort till en hemlig anläggning för att förhöras om sitt samarbete med kubanska dissidenter. Mötet hölls kort efter att nyheten om att hans reskamrat Angel Carromero, ordförande i spanska Partido Populars ungdomsförbund, dömts till fyra års fängelse för dråp. Jag hoppas verkligen att Angel, precis som Aron, snart får komma hem, och att straffet inte ska avskräcka västerlänningar från att hjälpa Kubas demokratiaktivister framöver.
Medan Aron talade kom jag och tänka på en polsk vits som jag läst under min tonårstid: "När vet man att socialismen verkligen förverkligats på Kuba? När landet fungerar så dåligt att de behöver importera socker..."
På den tiden var ju halva Europa underställt samma sorts kommunistiska förtryck som Kuba fortfarande är. Nu har Polen och övriga öststater rest sig upp ur den fattigdom som gick hand i hand med den kommunistiska diktaturen. Men Kuba är fortfarande kvar. Det kubanska folket skulle verkligen behöva befrias från den totalitära diktaturens ok.
12 oktober 2012
Europeiska Unionens värdiga pristagare
Dagens stora snackis är utan tvekan Nobels fredspris och den norska nobelkommitténs beslut att ge priset till Europeiska Unionen.
På sätt och vis är EU en oerhört värdig mottagare av fredspriset. Unionen är ju i grunden ett fredsprojekt, född ur ruinerna efter ett världskrig som förött kontinenten, mellan länder och folk som i många decennier matats med hat och misstro mot varandra, och i skuggan av den stalinistiska diktaturen som underkuvade stora delar av Europa.
De visionärer och ledare som bar fram det gemensamma europeiska projektet, kol- och stålunionen, den gemensamma marknaden och atomenergisamarbetet, gjorde det inte utan risk. Män som Konrad Adenauer, Robert Schuman och Alcide de Gasperi gjorde sig förtjänta av fredspriset, för deras strävanden förhindrade att hatet fick fortsätta att råda mellan de europeiska folken.
Och även efter den första epoken i EUs historia har det funnits europeiska ledare som verkligen förtjänat Nobels fredspris. När jag läser igenom hela listan över de män och kvinnor som erhållit priset förundras jag över att Helmut Kohls namn saknas. Hur kunde kommittén gång på gång undgå att välja den man som med sin envishet och vision lyckades ena Tyskland och i förlängningen nästan hela Europa?
Under åren som har gått har EU tagit en rad nya steg mot ökad integration och ökat samarbete, för att det lönat sig men också för att den bärande visionen hela tiden varit att ett fördjupat samarbete över nationsgränserna, en alltmer integrerad ekonomi och kunskap och kulturutbyte folken emellan bidrar till att göra ett framtida krig i Europa allt svårare att ens föreställa sig.
Hittills har det fungerat.
Men i ljuset av de klyftor mellan nationerna och mellan folken och deras folkvalda som uppstått i spåren efter finanskris, eurokris, skuldkris och allt vad det nu är som drabbat Europa de senaste åren känns den norska tajmingen märklig. När Barack Obama fick nobelpriset för ett par år sedan var det ett utslag för den eufori som rådde i Europa över att USA äntligen hade fått en demokratisk president som sade precis vad folk i Europa ville höra. Europeiska Unionen, däremot, rider absolut inte på någon av eufori. Tvärtom.
Idag är det väl bara en och annan förvirrad sverigedemokrat som kan tänkas glorifiera den inskränkta nationalism som rådde innan de europeiska gemenskapernas projekt tog form, men politiska och ekonomiska misstag har lett till att unionen ter sig mindre stabil än på länge, såväl politiskt som ekonomiskt.
Men kanske är det just därför som EU fick priset just nu? Vill den norska Nobelkommittén påminna oss om unionens ursprungliga syfte? Säkert är i alla fall att många i EU idag skulle ta emot kommitténs landsmän med öppna armar ifall en norsk medlemsansökan kom in...
Bloggar: Alf Svensson, Carl Bildt
På sätt och vis är EU en oerhört värdig mottagare av fredspriset. Unionen är ju i grunden ett fredsprojekt, född ur ruinerna efter ett världskrig som förött kontinenten, mellan länder och folk som i många decennier matats med hat och misstro mot varandra, och i skuggan av den stalinistiska diktaturen som underkuvade stora delar av Europa.
De visionärer och ledare som bar fram det gemensamma europeiska projektet, kol- och stålunionen, den gemensamma marknaden och atomenergisamarbetet, gjorde det inte utan risk. Män som Konrad Adenauer, Robert Schuman och Alcide de Gasperi gjorde sig förtjänta av fredspriset, för deras strävanden förhindrade att hatet fick fortsätta att råda mellan de europeiska folken.
Och även efter den första epoken i EUs historia har det funnits europeiska ledare som verkligen förtjänat Nobels fredspris. När jag läser igenom hela listan över de män och kvinnor som erhållit priset förundras jag över att Helmut Kohls namn saknas. Hur kunde kommittén gång på gång undgå att välja den man som med sin envishet och vision lyckades ena Tyskland och i förlängningen nästan hela Europa?
Under åren som har gått har EU tagit en rad nya steg mot ökad integration och ökat samarbete, för att det lönat sig men också för att den bärande visionen hela tiden varit att ett fördjupat samarbete över nationsgränserna, en alltmer integrerad ekonomi och kunskap och kulturutbyte folken emellan bidrar till att göra ett framtida krig i Europa allt svårare att ens föreställa sig.
Hittills har det fungerat.
Men i ljuset av de klyftor mellan nationerna och mellan folken och deras folkvalda som uppstått i spåren efter finanskris, eurokris, skuldkris och allt vad det nu är som drabbat Europa de senaste åren känns den norska tajmingen märklig. När Barack Obama fick nobelpriset för ett par år sedan var det ett utslag för den eufori som rådde i Europa över att USA äntligen hade fått en demokratisk president som sade precis vad folk i Europa ville höra. Europeiska Unionen, däremot, rider absolut inte på någon av eufori. Tvärtom.
Idag är det väl bara en och annan förvirrad sverigedemokrat som kan tänkas glorifiera den inskränkta nationalism som rådde innan de europeiska gemenskapernas projekt tog form, men politiska och ekonomiska misstag har lett till att unionen ter sig mindre stabil än på länge, såväl politiskt som ekonomiskt.
Men kanske är det just därför som EU fick priset just nu? Vill den norska Nobelkommittén påminna oss om unionens ursprungliga syfte? Säkert är i alla fall att många i EU idag skulle ta emot kommitténs landsmän med öppna armar ifall en norsk medlemsansökan kom in...
Bloggar: Alf Svensson, Carl Bildt
05 oktober 2012
Nya äldreboendet Västergården invigt
Jag var ordförande i äldreomsorgsnämnden när byggplanerna togs fram och tillsammans med fastighetsbolaget Huges ordförande Anti Avsan den som i september 2010 gjorde den symboliska första sprängningen för bygget. Vägen fram till byggstart var inte alldeles enkel och det finns säkert de som tycker att jag var ganska jobbig innan jag fått det nya äldreboendet på den plats och på det sätt som jag ville ha det och till ett pris som vi hade råd att betala. Men när jag nu går runt på äldreboendet känner jag mig stolt. Det blev bra!
Som jag ser det är Västergården ett exempel på kristdemokratisk äldrepolitik i praktiken. (Och då tänker jag inte först och främst på att äldreboendet är byggt i form av ett kors...) Arkitekturen berättar om hur viktigt vi tycker att det är med social samvaro och kultur för de äldre. Den visar på hur vi prioriterar den goda måltiden, både för att god mat lagad på plats ger näring och för att måltiden är en viktig trivsel- och gemenskapsstund. Arkitekturen visar också hur viktigt vi tycker att det är att de äldre enkelt ska kunna komma ut - både på de stora balkongerna på avdelningarna och nere i den fina utemiljön på marknivån.
Nu ser jag fram emot att de boende, anhöriga och anställda ska sätta sin personliga prägel på ett väldigt fint hus. För hus i all ära, men det är människorna som skapar ett hem. På Västergården finns alla förutsättningar för att det ska bli ett väldigt trivsamt hem för de äldre som bor här.
Personligt ansvar - även i förorten
De senaste dagarna har det pågått en lite märklig debatt i Svenska Dagbladet. Bakgrunden var en händelse i stockholmsförorten Rinkeby. En bil sattes i brand i närheten av en skola. När polis och räddningstjänst kom till platsen möttes de av stenkastning från ett 20-tal ungdomar. En elvaårig pojke, som inte hade någonting med upploppet att göra, skadades i ögat och fick föras till sjukhus (SvD 1/10).
KDU:s ordförande Aron Modig skrev i en debattartikel om vikten av personligt ansvarstagande, men också om att ordningsmakten måste ha befogenhet att upprätthålla ordningen och se till att skydda alla oskyldiga som bor och arbetar i området.
Chockerande nog valde en SSU:are vid namn Joel Ensjö att i en replik säga att Aron Modig genom sin debattartikel visar förakt för unga från förorten. Istället för att kritisera borde Aron Modig se till de underliggande skäl som gör att unga yttrar sitt missnöje genom att till exempel sätta en bil i brand. I en slutreplik idag upprepar Aron Modig att var och en har ansvar för sina egna handlingar. Jag måste faktiskt citera hans slutord:
Vi har alltid ett ansvar för det vi gör. Och när jag säger det kan ingen säga att jag ska åka ut till förorten och se hur det verkligen är. Jag bor i västra Skogås, där jag också växte upp och gick i skola. Våld var vardag. Vandalisering var ständigt närvarande. Skolans miljö var en fostran till utanförskap.
Men precis som alla andra hade jag ett val. Jag kunde ha visat min frustration genom att vandalisera, tända eld på bilar eller kasta sten på poliser. Istället gick jag med i ett politiskt ungdomsförbund som ville förändra samhället. Som tyckte att varje människa har ett eget ansvar och borde få mer makt över sitt eget liv. Som tyckte att människor är viktigare än kollektiv och arbete bättre än bidragsberoende. Som tyckte att lag och ordning är ett bättre sätt att utveckla samhället än normlöshet och laglöshet.
Det valet kan ungdomar i våra förorter göra nu också. Jag hoppas att många förortsungdomar tar chansen att gå med i KDU och bidra till att skapa ett bättre Sverige. Deras - våra - erfarenheter behövs.
KDU:s ordförande Aron Modig skrev i en debattartikel om vikten av personligt ansvarstagande, men också om att ordningsmakten måste ha befogenhet att upprätthålla ordningen och se till att skydda alla oskyldiga som bor och arbetar i området.
Chockerande nog valde en SSU:are vid namn Joel Ensjö att i en replik säga att Aron Modig genom sin debattartikel visar förakt för unga från förorten. Istället för att kritisera borde Aron Modig se till de underliggande skäl som gör att unga yttrar sitt missnöje genom att till exempel sätta en bil i brand. I en slutreplik idag upprepar Aron Modig att var och en har ansvar för sina egna handlingar. Jag måste faktiskt citera hans slutord:
Arbetslösheten har aldrig tänt på någon bil eller kastat sten mot en enda polis. Det är alltid enskilda ligister som fattar aktiva val om att agera på detta sätt. Och mot det måste råda nolltolerans.Helt rätt.
Vi har alltid ett ansvar för det vi gör. Och när jag säger det kan ingen säga att jag ska åka ut till förorten och se hur det verkligen är. Jag bor i västra Skogås, där jag också växte upp och gick i skola. Våld var vardag. Vandalisering var ständigt närvarande. Skolans miljö var en fostran till utanförskap.
Men precis som alla andra hade jag ett val. Jag kunde ha visat min frustration genom att vandalisera, tända eld på bilar eller kasta sten på poliser. Istället gick jag med i ett politiskt ungdomsförbund som ville förändra samhället. Som tyckte att varje människa har ett eget ansvar och borde få mer makt över sitt eget liv. Som tyckte att människor är viktigare än kollektiv och arbete bättre än bidragsberoende. Som tyckte att lag och ordning är ett bättre sätt att utveckla samhället än normlöshet och laglöshet.
Det valet kan ungdomar i våra förorter göra nu också. Jag hoppas att många förortsungdomar tar chansen att gå med i KDU och bidra till att skapa ett bättre Sverige. Deras - våra - erfarenheter behövs.
25 september 2012
Rädda Tintin och bibliotekens öppenhet!
Jag minns min egen upprördhet när jag som gymnasist upptäckte att biblioteket i Farsta (och möjligtvis hela Stockholms stad) av politiska skäl inte tog in böcker skrivna av den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand. Bibliotekarierna gillade inte den nyliberala ideologi som hon företrädde.
Problemet är förstås inte att beslutet på Kulturhuset har gått för snabbt utan att de värderingar som präglar beslutet går stick i stäv med de värderingar som vi vill ska vara rådande på våra bibliotek. Själva idén med folkbiblioteket är öppenhet och att göra litteratur tillgänglig för folket. Biblioteket blir tryckfrihetens förlängda arm.
Behrang Miri antydde i DN-artikeln att även andra verk som företrädde otidsenliga värderingar i framtiden skulle möta samma öde. Men är det verkligen fler åsiktspoliser vi behöver? Och vilka skildringar är det i så fall som ska försvinna? Medan Ayn Rands böcker må ha begränsat litterärt värde, torde också många av världslitteraturens klassiker falla för Miris bila. Vem kan till exempel försvara Shakespeares "Köpmannen i Venedig" med sin uppenbart antisemitiska skildring av juden Shylock?
Och när man ändå är inne på det här med otidsenliga värderingar - ska man inte då också rensa ut litteratur som förordar kommunism i dess olika former? Efter snart hundra år av kommunistiskt förtryck runt om i världen har väl alla svenskar insett hur förskräckliga dessa värderingar är? Kanske blir alltså Bamse nästa serie att försvinna ur Kulturhusets samlingar???
Nej, låt kulturen, och då inte minst litteraturen, klara sig utan åsiktspoliser som stänger ute det som inte är politiskt korrekt i dagens samhälle. Om de inte är bastioner för öppenhet och tolerans finns det ingen anledning att ha bibliotek överhuvudtaget.
Läs även: Martin Jönsson, Mattias Grängzell, Peter Högberg, Fredrik Antonsson
20 september 2012
Sverige på rätt väg
 |
| Alliansens partiledare talar i Landstingssalen i Stockholm. |
Själv hade jag inte möjlighet att följa debatten i riksdagen, fullt upptagen med andra möten som jag var, men jag lyssnade däremot till Alliansens fyra partiledare när de besökte ett alliansgruppmöte i Landstingssalen i Stockholm under eftermiddagen - och jag måste erkänna att jag med glädje applåderade dem alla. Regeringen har gjort ett väldigt bra arbete med budgeten.
Som kristdemokrat känner jag mig förstås väldigt stolt över alla de viktiga reformer som vi fått igenom i budgeten. Vi vill värna ekonomiskt svaga grupper i samhället, till exempel pensionärer med låg pension och föräldrar med minimal föräldrapenning. I årets budget har vi fått igenom en skattesänkning för pensionärer - den fjärde i ordningen sedan Alliansen tillträdde. Jag har hört pensionärer som fnyser åt skattesänkningen och tycker att den är för låg - men skattesänkningarna gör att skatten för en pensionär nu är mellan 6.800 och 10.200 kr lägre per år. För den med låg pension motsvarar skattesänkningen en hel månadsinkomst! Fnys gärna åt det, ni, men jag tror personligen att en extra månadsinkomst är väldigt välkommen för den som har mycket litet att leva på. Fundera också på när Socialdemokraterna senast sänkte skatten för pensionärer... Att vi samtidigt höjer bostadstillägget för ensamstående pensionärer med 170 kr per månad gör inte det hela sämre. Kristdemokraterna gör skillnad för dem som verkligen behöver det!
Lika viktigt som att förbättra för pensionärerna är att förbättra situationen för unga föräldrar som inte hunnit komma in på arbetsmarknaden. Idag får de bara 180 kr per dag i ersättning, men nästa år ska det höjas till 225 kr. Precis som när det gäller skatten för pensionärer är det bara ett parti som verkligen drivit frågan, Kristdemokraterna, så vi har all anledning att vara väldigt nöjda.
Men Kristdemokraternas politik handlar förstås inte bara om mer pengar till utsatta människor utan vi ser, liksom övriga allianspartier, förstås att arbete och företagande är en förutsättning för framtidens välfärd. Vill vi att Sverige ska utvecklas som ett välfärdsland måste vi ge bra förutsättningar för dem som driver företag och anställer folk. Därför är det förstås bra att vi sänker bolagsskatten så att Sverige står konkurrenskraftigt när det gäller att attrahera internationellt företagande och kapital. Men det är också bra att vi storsatsar på infrastruktur och forskning. Medan övriga Europa hankar sig fram farligt nära avgrundens rand och USA och många andra stora ekonomier har problem med stora budgetunderskott har Sverige - tack vare Alliansregeringen - resurser att satsa. När vi använder dem på ett strategiskt klokt sätt kommer vi att ha en betydligt bättre position när världsekonomin vänder uppåt igen.
För Stockholms del är det förstås väldigt positivt med de strategiska satsningarna på forskning. Utbildningsminister Björklund framhöll idag speciellt satsningarna på life science, passande när han träffade landstingspolitiker från ett Stockholm som satsar hårt på att bli världsledande på detta område. Och att behovet av ny infrastruktur är oerhört stort i en av Europas snabbast växande storstäder behöver väl knappast sägas. Jag välkomnar verkligen gårdagens besked från partiledarna att de vill utreda förutsättningarna för att vi inte bara ska kunna få tunnelbana till Nacka utan även en östlig vägförbindelse. Det är den linje som Kristdemokraterna i Stockholm drivit sedan tidigare. Det betyder inte att vare sig regeringen eller vi landstingspolitiker är färdiga med vilken dragning det ska bli för tunnelbanan - utan att vi måste få mer kunskap så att vi ska kunna fatta ett riktigt bra beslut. Det är bra att ha regeringen med som en tydlig och engagerad partner i det arbetet.
En statsbudget löser inte alla problem. Men en budget med rätt inriktning och rätt satsningar kan ge en bra skjuts på vägen. Det tycker jag att Alliansregeringen har gjort med den proposition som lades idag. Det är tydligt att Sverige och Stockholm är på rätt väg!
04 september 2012
Höjt bostadstillägg för pensionärer
Det torde vid det här laget vara få som betvivlar att Kristdemokraterna är pensionärernas bästa vän inom Alliansen. Göran Hägglund betonar gång på gång att för Kristdemokraterna är sänkt skatt för pensionärerna en av de viktigaste prioriteringarna i förhandlingarna inför statsbudgeten.
Samtidigt kan vi konstatera att de allra flesta pensionärerna har det väldigt bra i vårt land. Min pappa konstaterade när han i samband med att han blev folkpensionär fick ett provnummer av PRO:s tidning Pensionären att recepten handlade om hur man på bästa sätt skulle tillaga sin oxfilé. Många pensionärer ägnar sig åt långväga resor för att hinna se allt de inte riktigt hade tid med när de förvärvsarbetade. Visst skulle de gärna få en skattesänkning, men det är inte så att deras ekonomi står och faller med detta. Speciellt inte nästa år när pensionerna kommer att räknas upp ordentligt.
Skillnaderna mellan olika grupper av pensionärer är dock stora. De som har den svagaste ekonomin - ofta äldre änkor som ägnat en stor del av sitt liv åt att ta hand om sin familj - har en helt annan situation. Det här är en grupp människor som vi kristdemokrater alldeles särskilt vill värna.
För den gruppen är bostadstillägget för pensionärer en väldigt viktig inkomstkälla för att få ekonomin att gå ihop. Jag är därför glad över att regeringen nu aviserar att bostadstillägget ska höjas med 170 kr per månad för ensamstående, utöver de 170 kr som bostadstillägget höjdes med vid årsskiftet. Det här är en åtgärd som med stor precision hjälper de äldre som har det allra svårast. 430 miljoner kronor som spenderas klokt.
Bloggar: Sakarias Winberg
Samtidigt kan vi konstatera att de allra flesta pensionärerna har det väldigt bra i vårt land. Min pappa konstaterade när han i samband med att han blev folkpensionär fick ett provnummer av PRO:s tidning Pensionären att recepten handlade om hur man på bästa sätt skulle tillaga sin oxfilé. Många pensionärer ägnar sig åt långväga resor för att hinna se allt de inte riktigt hade tid med när de förvärvsarbetade. Visst skulle de gärna få en skattesänkning, men det är inte så att deras ekonomi står och faller med detta. Speciellt inte nästa år när pensionerna kommer att räknas upp ordentligt.
Skillnaderna mellan olika grupper av pensionärer är dock stora. De som har den svagaste ekonomin - ofta äldre änkor som ägnat en stor del av sitt liv åt att ta hand om sin familj - har en helt annan situation. Det här är en grupp människor som vi kristdemokrater alldeles särskilt vill värna.
För den gruppen är bostadstillägget för pensionärer en väldigt viktig inkomstkälla för att få ekonomin att gå ihop. Jag är därför glad över att regeringen nu aviserar att bostadstillägget ska höjas med 170 kr per månad för ensamstående, utöver de 170 kr som bostadstillägget höjdes med vid årsskiftet. Det här är en åtgärd som med stor precision hjälper de äldre som har det allra svårast. 430 miljoner kronor som spenderas klokt.
Bloggar: Sakarias Winberg
03 september 2012
Puh! Vi klarade oss!
Puh! Vi klarade oss!
När Storstadssatsningens pengar skulle fördelas efter riksdagsbeslutet 1998 var tre av de 24 stödområdena stadsdelar i Huddinge kommun, bland dem västra Skogås där jag bor. Lekplatsen utanför mitt hus finansierades delvis med storstadssatsningspengar. Då var Huddinges ledande politiker och tjänstemän mycket nöjda med att Huddinge hade kommit med och skulle få sin del av kakan.
När Erik Ullenhag i tidningarna idag presenterar budgetsatsningen på 200 miljoner kronor till "utsatta" områden är känslan åter igen nöjdhet. Men den här gången fick vi inte en krona.
Med stora pengar följer också stor stigmatisering. Vi vill inte vara utsatta. Vi vill inte vara sociala problem. Vi vill vara starka, växande och framgångsrika. Satsningar på "utsatta" områden riskerar att flytta fokus till det som är fel och inte fungerar när vi kanske tvärtom borde inrikta oss på våra styrkor och det som ger framtidstro. Ett salutogent förhållningssätt, om ni vill.
Därmed inte sagt att man ska strunta i problemen, självklart inte. Får inte barnen i en stadsdel de kunskaper de behöver för att skolorna är för dåliga måste vi naturligtvis se till att skolorna blir bättre. Men vi måste göra det på ett positivt och lösningsorienterat sätt.
När Ullenhagmiljonerna ska fördelas är det väldigt få stockholmsförorter som finns med, bara Tensta och Rinkeby plus södertäljestadsdelarna Ronna och Hovsjö. Istället finns stadsdelar i Kristianstad, Växjö och Borås med. Det som förut mest betraktades som ett storstadsproblem har kanske lika mycket visat sig vara ett småstadsproblem?
Och då är den rimliga slutsatsen kanske att lösningen inte är nya pengar till "utsatta" områden utan satsningar som skapar ett bättre näringslivsklimat, minskad diskriminering, fler jobb och bättre skolor i hela landet. Den typ av stödpolitik som nu föreslås har testats förut av olika socialdemokratiska ministärer och inte gett så mycket positivt resultat. Låt Ylva Johansson behålla idén.
När Storstadssatsningens pengar skulle fördelas efter riksdagsbeslutet 1998 var tre av de 24 stödområdena stadsdelar i Huddinge kommun, bland dem västra Skogås där jag bor. Lekplatsen utanför mitt hus finansierades delvis med storstadssatsningspengar. Då var Huddinges ledande politiker och tjänstemän mycket nöjda med att Huddinge hade kommit med och skulle få sin del av kakan.
När Erik Ullenhag i tidningarna idag presenterar budgetsatsningen på 200 miljoner kronor till "utsatta" områden är känslan åter igen nöjdhet. Men den här gången fick vi inte en krona.
Med stora pengar följer också stor stigmatisering. Vi vill inte vara utsatta. Vi vill inte vara sociala problem. Vi vill vara starka, växande och framgångsrika. Satsningar på "utsatta" områden riskerar att flytta fokus till det som är fel och inte fungerar när vi kanske tvärtom borde inrikta oss på våra styrkor och det som ger framtidstro. Ett salutogent förhållningssätt, om ni vill.
Därmed inte sagt att man ska strunta i problemen, självklart inte. Får inte barnen i en stadsdel de kunskaper de behöver för att skolorna är för dåliga måste vi naturligtvis se till att skolorna blir bättre. Men vi måste göra det på ett positivt och lösningsorienterat sätt.
När Ullenhagmiljonerna ska fördelas är det väldigt få stockholmsförorter som finns med, bara Tensta och Rinkeby plus södertäljestadsdelarna Ronna och Hovsjö. Istället finns stadsdelar i Kristianstad, Växjö och Borås med. Det som förut mest betraktades som ett storstadsproblem har kanske lika mycket visat sig vara ett småstadsproblem?
Och då är den rimliga slutsatsen kanske att lösningen inte är nya pengar till "utsatta" områden utan satsningar som skapar ett bättre näringslivsklimat, minskad diskriminering, fler jobb och bättre skolor i hela landet. Den typ av stödpolitik som nu föreslås har testats förut av olika socialdemokratiska ministärer och inte gett så mycket positivt resultat. Låt Ylva Johansson behålla idén.
29 augusti 2012
Klartecken för Ostlänken!
Idag gav Göran Hägglund och övriga allianspartiledare ett härligt besked: Ostlänken ska byggas! Regeringen avsätter 55 miljarder kronor för Ostlänken, nya dubbelspår mellan Göteborg och Borås och investeringar i drift och underhåll i befintligt nät.
Ostlänken är en bana för höghastighetståg mellan Linköping och Järna. För vidare transport till centrala Stockholm, bör kanske förtydligas. Marknaden för resor till Järna var redan innan rödahundhysterin tämligen begränsad. Marknaden för resor mellan Stockholm och de större städerna i Östergötland ser däremot ut att växa hela tiden. Många pendlar på sträckan, även om restiden idag är lite väl hög för dagspendling. Med en ny och rakare järnväg och nya tåg kommer kapaciteten att höjas rejält och restiderna sänkas. Genom att binda ihop Linköping och Norrköping med Stockholm-Mälardalen blir hela regionen mer livskraftig och attraktiv för det rörliga internationella näringslivet.
För Stockholms del är Ostlänkens station vid Skavsta flygplats också en mycket viktig fråga. Lågprisflyget är en viktig del i det moderna Europas transportnät, både för turisttrafik och andra resor, och Skavsta flygplats är ett viktigt nav i lågprisflygvärlden, både för giganten Ryanair och dess östeuropeiska konkurrent Wizzair. Genom att bygga järnväg till Skavsta kan flygplatsen bli mer attraktiv för resenärerna och mer miljövänlig. Det stödjer inte minst regionens växande turistindustri, som är en viktig motor för sysselsättningen.
På motsvarande sätt gör järnvägen mellan Borås och Göteborg att Göteborgs stora flygplats Landvetter får möjlighet till bra tågtrafik. Mycket bra!
Att paketets tredje del, en satsning på drift och underhåll i befintligt nät, behövs behöver jag kanske inte argumentera för. De brister som finns i systemet, och som inte minst varit kännbara i Stockholmsregionens pendeltågstrafik på senare år, torde vara uppenbara för de flesta. Den tillfälliga satsningen under 2012-2013 permanentas nu på en hög nivå. Det innebär för planeringsperioden 2014-2025 att 30 procent mer satsas på drift- och underhållsåtgärder än tidigare. Jag hoppas att Trafikverket därmed får de långsiktiga resurser som behövs för att åtgärda bristerna i systemet. Vi behöver ett järnvägssystem vi kan lita på. Alliansen visar idag att vi verkligen tar frågan på allvar och är beredda att göra det som behövs för att komma till rätta med problemen.
Bloggar: Lennart Kalderén, Annelie Enochson, KD i Stockholms läns landsting
Ostlänken är en bana för höghastighetståg mellan Linköping och Järna. För vidare transport till centrala Stockholm, bör kanske förtydligas. Marknaden för resor till Järna var redan innan rödahundhysterin tämligen begränsad. Marknaden för resor mellan Stockholm och de större städerna i Östergötland ser däremot ut att växa hela tiden. Många pendlar på sträckan, även om restiden idag är lite väl hög för dagspendling. Med en ny och rakare järnväg och nya tåg kommer kapaciteten att höjas rejält och restiderna sänkas. Genom att binda ihop Linköping och Norrköping med Stockholm-Mälardalen blir hela regionen mer livskraftig och attraktiv för det rörliga internationella näringslivet.
För Stockholms del är Ostlänkens station vid Skavsta flygplats också en mycket viktig fråga. Lågprisflyget är en viktig del i det moderna Europas transportnät, både för turisttrafik och andra resor, och Skavsta flygplats är ett viktigt nav i lågprisflygvärlden, både för giganten Ryanair och dess östeuropeiska konkurrent Wizzair. Genom att bygga järnväg till Skavsta kan flygplatsen bli mer attraktiv för resenärerna och mer miljövänlig. Det stödjer inte minst regionens växande turistindustri, som är en viktig motor för sysselsättningen.
På motsvarande sätt gör järnvägen mellan Borås och Göteborg att Göteborgs stora flygplats Landvetter får möjlighet till bra tågtrafik. Mycket bra!
Att paketets tredje del, en satsning på drift och underhåll i befintligt nät, behövs behöver jag kanske inte argumentera för. De brister som finns i systemet, och som inte minst varit kännbara i Stockholmsregionens pendeltågstrafik på senare år, torde vara uppenbara för de flesta. Den tillfälliga satsningen under 2012-2013 permanentas nu på en hög nivå. Det innebär för planeringsperioden 2014-2025 att 30 procent mer satsas på drift- och underhållsåtgärder än tidigare. Jag hoppas att Trafikverket därmed får de långsiktiga resurser som behövs för att åtgärda bristerna i systemet. Vi behöver ett järnvägssystem vi kan lita på. Alliansen visar idag att vi verkligen tar frågan på allvar och är beredda att göra det som behövs för att komma till rätta med problemen.
Bloggar: Lennart Kalderén, Annelie Enochson, KD i Stockholms läns landsting
28 augusti 2012
Den röda linjens frågor
Att tunnelbanan är ett intressant diskussionsämne för många stockholmare torde vara ställt utom allt tvivel. Idag har båda de stora morgontidningarna var sin artikel om olika aspekter i utvecklingen av tunnelbanenätet.
I Svenska Dagbladet handlar det om planerna på att införa plattformsdörrar, med fokus inte minst på förarnas situation. Ett självmord är alltid en tragedi för den som utför det och de närmast berörda, men ett självmord i tunnelbanan är också en tragedi för den helt oskyldige tunnelbaneföraren och andra människor runt omkring.
I Dagens Nyheter berättar tunnelbaneoperatören MTR:s vd Peter Viinapuu om sina idéer för hur tunnelbanan skulle kunna byggas ut. Utbyggnaden till Nacka verkar ju alla i det här läget vara ganska överens om, men vad är nästa steg?
Idag slår både grön och röd linje i kapacitetstaket i högtrafik. Det går idag inte att få in fler tåg eller speciellt många fler passagerare. Om en förlängning skulle innebära fler resor till centrala Stockholm, som till exempel en utbyggnad till Täby eller Karolinska, trängs de positiva effekterna undan av att andra resenärer inte får plats.
Därför är den nya satsningen på tunnelbanans röda linjen som trafiknämnden och SL planerar så viktig. Ett nytt signalsystem som gör det möjligt med tätare trafik, nya förarlösa tåg som kan ta fler passagerare och gå tätare. I kombination med plattformsdörrar - som möjliggörs av det nya signalsystemet och den automatiserade driften - kan det dessutom antas att säkerheten i tunnelbanan kommer att höjas.
Kanske kan den tätare trafiken med efter uppgraderingen av den röda linjen också skapa möjlighet för förlängningar, som Viinapuu säger, till exempel från Mörby Centrum till Täby Centrum eller från Fruängen till Kungens Kurva. En utbyggd spårväg i innerstaden kan också bidra till att minska trycket i tunnelbanans centrala snitt. Vi får se om effekten blir tillräckligt stor.
Jag är väldigt positiv till en utbyggnad av plattformsdörrar. Inte minst när jag passerar T-Centralen brukar jag reflektera över de farligt trånga och överbefolkade perrongerna. Plattformsdörrar tror jag är ett bra steg för att höja säkerheten i systemet och tryggheten för resenärerna. För att lösa problemet med självmord i tunnelbanan räcker det dock inte med installationer av plattformsdörrar på de hårt belastade stationerna i det centrala snittet. (Och att bygga ut plattformsdörrar i hela systemet torde vara ogörligt, om inte annat så ekonomiskt. I London är det åtta stationer som har plattformsdörrar, i Köpenhamn de underjordiska stationerna.) Även om tekniska hinder utan tvekan har sin roll i det hela, måste suicidpreventionens huvudsakliga fokus vara på helt andra områden.
Mycket av det politiska och mediala fokuset den senaste tiden har varit på planerna på att förlänga den blå linjen från Kungsträdgården till Nacka. Ett enormt stort och enormt dyrt projekt, men förmodligen ett projekt som på sikt kommer att löna sig. Men för tunnelbanesystemets långsiktiga utveckling är de beslut som fattas i samband med upprustningen av tunnelbanans röda linje förmodligen ännu viktigare. Hur ska framtidens tunnelbanetåg se ut? Hur ska de styras? Hur tätt ska de kunna köras? Hur ska logistiken för på- och avstigning kunna fungera smidigt så att stationsstoppen blir korta? Hur ska tillgängligheten för äldre och personer med funktionshinder kunna bli tillräckligt hög? Det finns en rad viktiga frågor som man måste tänka igenom och komma med svar på för att upphandlingen ska bli riktigt bra. För att framtidens tunnelbana ska bli tillräckligt attraktiv för resenärerna.
(För övrigt funderar jag på vad ni tänker när ni läser detta: "Försiktigheten är stor bland partierna i Stockholmslandstinget om man ska glasa in perrongerna i tunnelbanan. Bara Miljöpartiet säger klart ja." Själv gjorde jag misstaget att tro att journalisten hade frågat de sju partierna i landstingsfullmäktige. Men det visade sig att bara tre fick svara på frågan. Hmm.)
I Svenska Dagbladet handlar det om planerna på att införa plattformsdörrar, med fokus inte minst på förarnas situation. Ett självmord är alltid en tragedi för den som utför det och de närmast berörda, men ett självmord i tunnelbanan är också en tragedi för den helt oskyldige tunnelbaneföraren och andra människor runt omkring.
I Dagens Nyheter berättar tunnelbaneoperatören MTR:s vd Peter Viinapuu om sina idéer för hur tunnelbanan skulle kunna byggas ut. Utbyggnaden till Nacka verkar ju alla i det här läget vara ganska överens om, men vad är nästa steg?
Idag slår både grön och röd linje i kapacitetstaket i högtrafik. Det går idag inte att få in fler tåg eller speciellt många fler passagerare. Om en förlängning skulle innebära fler resor till centrala Stockholm, som till exempel en utbyggnad till Täby eller Karolinska, trängs de positiva effekterna undan av att andra resenärer inte får plats.
Därför är den nya satsningen på tunnelbanans röda linjen som trafiknämnden och SL planerar så viktig. Ett nytt signalsystem som gör det möjligt med tätare trafik, nya förarlösa tåg som kan ta fler passagerare och gå tätare. I kombination med plattformsdörrar - som möjliggörs av det nya signalsystemet och den automatiserade driften - kan det dessutom antas att säkerheten i tunnelbanan kommer att höjas.
Kanske kan den tätare trafiken med efter uppgraderingen av den röda linjen också skapa möjlighet för förlängningar, som Viinapuu säger, till exempel från Mörby Centrum till Täby Centrum eller från Fruängen till Kungens Kurva. En utbyggd spårväg i innerstaden kan också bidra till att minska trycket i tunnelbanans centrala snitt. Vi får se om effekten blir tillräckligt stor.
Jag är väldigt positiv till en utbyggnad av plattformsdörrar. Inte minst när jag passerar T-Centralen brukar jag reflektera över de farligt trånga och överbefolkade perrongerna. Plattformsdörrar tror jag är ett bra steg för att höja säkerheten i systemet och tryggheten för resenärerna. För att lösa problemet med självmord i tunnelbanan räcker det dock inte med installationer av plattformsdörrar på de hårt belastade stationerna i det centrala snittet. (Och att bygga ut plattformsdörrar i hela systemet torde vara ogörligt, om inte annat så ekonomiskt. I London är det åtta stationer som har plattformsdörrar, i Köpenhamn de underjordiska stationerna.) Även om tekniska hinder utan tvekan har sin roll i det hela, måste suicidpreventionens huvudsakliga fokus vara på helt andra områden.
Mycket av det politiska och mediala fokuset den senaste tiden har varit på planerna på att förlänga den blå linjen från Kungsträdgården till Nacka. Ett enormt stort och enormt dyrt projekt, men förmodligen ett projekt som på sikt kommer att löna sig. Men för tunnelbanesystemets långsiktiga utveckling är de beslut som fattas i samband med upprustningen av tunnelbanans röda linje förmodligen ännu viktigare. Hur ska framtidens tunnelbanetåg se ut? Hur ska de styras? Hur tätt ska de kunna köras? Hur ska logistiken för på- och avstigning kunna fungera smidigt så att stationsstoppen blir korta? Hur ska tillgängligheten för äldre och personer med funktionshinder kunna bli tillräckligt hög? Det finns en rad viktiga frågor som man måste tänka igenom och komma med svar på för att upphandlingen ska bli riktigt bra. För att framtidens tunnelbana ska bli tillräckligt attraktiv för resenärerna.
(För övrigt funderar jag på vad ni tänker när ni läser detta: "Försiktigheten är stor bland partierna i Stockholmslandstinget om man ska glasa in perrongerna i tunnelbanan. Bara Miljöpartiet säger klart ja." Själv gjorde jag misstaget att tro att journalisten hade frågat de sju partierna i landstingsfullmäktige. Men det visade sig att bara tre fick svara på frågan. Hmm.)
25 augusti 2012
Rätt läge för satsningar
Nyheten från finansminister Anders Borgs presskonferens från Harpsund är att det går bra nu och att "reformutrymmet" (dvs utrymmet för ekonomiska satsningar) därför ökat till 23 miljarder kronor år 2013 och ännu mer för år 2014.
Jag får erkänna att jag inte känner mig alldeles trygg med de optimistiska bedömningarna. Sverige är en liten, exportberoende ekonomi. När det skakar hos de ekonomiska jättarna i Europa och världen lär det darra även hemma i Svedala. Och att det fortfarande ser darrigt ut tror jag att de allra flesta kan hålla med om. Även om hotet om en omedelbar grekisk betalningsinställelse eller spansk bankkollaps kanske har hanterats, är eurozonens grundläggande problem med stora budgetunderskott och svagt finansiellt system på intet sätt lösta. Arbetslösheten och politisk instabilitet skapar stora frågetecken för framtiden. Samma sak ser vi i USA, där oförmågan att lösa problemen med budgetunderskott och svag ekonomisk utveckling ser ut att fortsätta och inget av alternativen i presidentvalet verkar vara berett att använda alla de redskap som skulle behövas för att komma till rätta med obalansen. Och när sedan tillväxten till och med i Kina verkar sjunka, känns det som om det inte finns skäl för någon överdriven optimism.
Med detta sagt så vill jag säga att jag ändå är nöjd med att utrymmet för satsningar proklameras ha ökat. Jag tror nämligen att satsningar verkligen behövs. Trafikinfrastrukturen går på knäna, inte minst i Stockholmsområdet. De ständiga problemen med tågtrafiken försämrar Stockholms och därmed Sveriges konkurrenskraft. Både en rejäl satsning på reinvesteringar och förbättrat underhåll och investeringar i ny infrastruktur är helt nödvändiga för att skapa ett attraktivt företagsklimat. Jag ska inte lista alla behov som jag ser, men jag kan försäkra att de är stora...
Jag välkomnar också en satsning på svensk forskning. Inte minst ser jag ett behov av en statlig satsning på forskningens infrastruktur. Frustrationen är stor bland de forskare och forskningsföretag som jag träffar, inte minst i Flemingsberg där flera storsatsningar på laboratorier och annan infrastruktur i korsvägen mellan universitet, universitetssjukhus och entreprenöriella företag fått skjutas upp på obestämd tid i brist på kapital. Satsningar som skulle leda till jobb i nya växande högteknologiska företag.
Men i ett läge där den ekonomiska aktiviteten i samhället är i lägsta laget tycker jag också att det är helt rätt att genomföra satsningar på de grupper som har det ekonomiskt svårast i dagens samhälle. En satsning på att höja golvet i föräldraförsäkringen är först och främst bra för familjerna och kommer att minska barnfattigdomen, men det är också pengar som kommer att spenderas och öka den ekonomiska aktiviteten. Satsningen kommer att leda till fler svenska jobb.
På samma sätt kommer en sänkning av skatten för de mest ekonomiskt svaga pensionärerna att helt och hållet gå tillbaka in i den svenska ekonomin och hjälpa till att få igång hjulen. Det är, ärligt talat, inte synd om svenska pensionärer rent generellt. Jag träffar många som verkar varva intensiva upplevelseresor med avkoppling på Kanarieöarna eller i Thailand. Men det finns också många som lever under mycket knappa omständigheter, inte minst äldre kvinnor. En skattesänkning för dessa grupper är motiverad först och främst av medmänsklighet, men kommer också att leda till att den privata konsumtionen ökar i Sverige, vilket kommer att leda till fler jobb och minskad arbetslöshet.
Jag är glad över att det nu verkar finnas en stor enighet om att det är läge för satsningar i statens budget. Vi bör ta chansen att långsiktigt stärka svensk konkurrenskraft. Men vi bör också ta tillfället att stärka ekonomin för de grupper som har det allra tuffast idag.
Jag får erkänna att jag inte känner mig alldeles trygg med de optimistiska bedömningarna. Sverige är en liten, exportberoende ekonomi. När det skakar hos de ekonomiska jättarna i Europa och världen lär det darra även hemma i Svedala. Och att det fortfarande ser darrigt ut tror jag att de allra flesta kan hålla med om. Även om hotet om en omedelbar grekisk betalningsinställelse eller spansk bankkollaps kanske har hanterats, är eurozonens grundläggande problem med stora budgetunderskott och svagt finansiellt system på intet sätt lösta. Arbetslösheten och politisk instabilitet skapar stora frågetecken för framtiden. Samma sak ser vi i USA, där oförmågan att lösa problemen med budgetunderskott och svag ekonomisk utveckling ser ut att fortsätta och inget av alternativen i presidentvalet verkar vara berett att använda alla de redskap som skulle behövas för att komma till rätta med obalansen. Och när sedan tillväxten till och med i Kina verkar sjunka, känns det som om det inte finns skäl för någon överdriven optimism.
Med detta sagt så vill jag säga att jag ändå är nöjd med att utrymmet för satsningar proklameras ha ökat. Jag tror nämligen att satsningar verkligen behövs. Trafikinfrastrukturen går på knäna, inte minst i Stockholmsområdet. De ständiga problemen med tågtrafiken försämrar Stockholms och därmed Sveriges konkurrenskraft. Både en rejäl satsning på reinvesteringar och förbättrat underhåll och investeringar i ny infrastruktur är helt nödvändiga för att skapa ett attraktivt företagsklimat. Jag ska inte lista alla behov som jag ser, men jag kan försäkra att de är stora...
Jag välkomnar också en satsning på svensk forskning. Inte minst ser jag ett behov av en statlig satsning på forskningens infrastruktur. Frustrationen är stor bland de forskare och forskningsföretag som jag träffar, inte minst i Flemingsberg där flera storsatsningar på laboratorier och annan infrastruktur i korsvägen mellan universitet, universitetssjukhus och entreprenöriella företag fått skjutas upp på obestämd tid i brist på kapital. Satsningar som skulle leda till jobb i nya växande högteknologiska företag.
Men i ett läge där den ekonomiska aktiviteten i samhället är i lägsta laget tycker jag också att det är helt rätt att genomföra satsningar på de grupper som har det ekonomiskt svårast i dagens samhälle. En satsning på att höja golvet i föräldraförsäkringen är först och främst bra för familjerna och kommer att minska barnfattigdomen, men det är också pengar som kommer att spenderas och öka den ekonomiska aktiviteten. Satsningen kommer att leda till fler svenska jobb.
På samma sätt kommer en sänkning av skatten för de mest ekonomiskt svaga pensionärerna att helt och hållet gå tillbaka in i den svenska ekonomin och hjälpa till att få igång hjulen. Det är, ärligt talat, inte synd om svenska pensionärer rent generellt. Jag träffar många som verkar varva intensiva upplevelseresor med avkoppling på Kanarieöarna eller i Thailand. Men det finns också många som lever under mycket knappa omständigheter, inte minst äldre kvinnor. En skattesänkning för dessa grupper är motiverad först och främst av medmänsklighet, men kommer också att leda till att den privata konsumtionen ökar i Sverige, vilket kommer att leda till fler jobb och minskad arbetslöshet.
Jag är glad över att det nu verkar finnas en stor enighet om att det är läge för satsningar i statens budget. Vi bör ta chansen att långsiktigt stärka svensk konkurrenskraft. Men vi bör också ta tillfället att stärka ekonomin för de grupper som har det allra tuffast idag.
23 augusti 2012
Hur spenderas våra pengar?
Kommer hem från ett långt kommunpolitiskt gruppmöte och slår upp veckans nummer av tidningen Kristdemokraten, som dumpit ner i mitt brevinkast under dagen. Finner där en insändare jag skrivit, som här återges i sin helhet:
Hur spenderas våra pengar?
Hur spenderas våra pengar?
De senaste veckorna har avslöjanden om hur statliga
myndigheter, verk och stiftelser spenderat sina – våra! – pengar kommit i tät
följd. Tillväxtverkets ymniga representation och festerna som Stiftelsen för
strategisk forskning låtit arrangera är sannolikt bara toppen på ett isberg. Myndigheter
plöjer dessutom ner mångmiljonbelopp i olika typer av opinionsbildning i egen
sak, inte minst gentemot de politiker som ger myndigheterna deras uppdrag och
ekonomiska resurser. Här kan Försvarets storsatsning under Almedalsveckan tjäna
som exempel.
Det här är inte rätt och rimligt. Kristdemokraterna borde,
som etikens fackelbärare och politikens gränsvakt, gå i främsta ledet i kampen
för en förändring. I våra kommuner och landsting, men inte minst på statlig
nivå. Våra myndigheter behöver präglas av effektivitet och sparsamhet. Den
kristdemokratiska förvaltarskapstanken måste praktiseras varje dag så att varje
skattekrona används så effektivt som möjligt. Eller inte används alls.
Att stå upp för enkelhet och sparsamhet med skattebetalarnas
pengar kan nog vara både tråkigt och jobbigt. Men någon måste göra det. Och även
om en och annan tjänsteman eller politiker säkert kommer att ogilla det, tror
jag att våra väljare kommer att uppskatta insatsen.
18 augusti 2012
Kvalitet och valfrihet i Kristdemokraternas skola
Idag skriver Kristdemokraternas skolpolitiska talesperson Annika Eclund på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt och kommer med en rad intressanta skolpolitiska förslag. För det första vill partiet införa öppna jämförelser mellan skolorna så att föräldrar och elever ska kunna göra informerade val. Databaser med information finns redan, men används dåligt. För det andra föreslås en utveckling av ersättningssystemen till skolorna så att kvalitet premieras, det vill säga att det ska löna sig att elevernas kunskapsresultat förbättras (och vara dyrt inte bara för samhället utan också för skolans huvudman om en skola underpresterar.) För det tredje föreslår partiet att det ska bli lättare för Skolinspektionen att helt sonika stänga ner skolor som är riktigt dåliga. För det fjärde föreslås ökad användning av externa examinatorer och nationella prov i fler ämnen för att stävja betygsinflationen.
Det som däremot inte föreslås är begränsningar i möjligheten att starta skolor eller rätten att välja skola, de två standardmediciner för att "förbättra" skolan som ofta dyker upp hos oppositionspartierna. Det är bra. Även om det fria skolvalet inte är utan sina skavanker och avigsidor gynnar konkurrensen kvaliteten i skolan. Skolor som inte behöver förklara för föräldrar och elever varför just den skolan ger eleven bästa möjliga förutsättningar för framtiden är skolor som inte heller fokuserar fullt ut på att vara så bra som de någonsin kan.
Det påstås ibland att det fria skolvalet skapar segregation i skolan. Helt fel. Segregationen har funnits där hela tiden. Jag växte själv upp i en fattig stockholmsförort med stora sociala problem på den tiden då man inte fick välja skola. Min högstadieskola, som hade väldigt många fler elever än den var byggd för, var sliten och nedgången. Ville man gå på toaletten gällde det att hålla sig väl med lärarna, eftersom elevtoaletterna var avstängda. Våld var en naturlig del av skolvardagen. Det fanns några lärare som var fantastiska, men många hade gett upp. (Till skillnad från på grannskolan var det dock, mig veterligen, ingen lärare som sålde knark.) Inte sällan kändes det som om skolans främsta syfte inte var att ge kunskaper utan att hålla eleverna sysselsatta så att de inte skulle kunna ställa till med ofog.
Kanske såg det ut så på alla skolor runt om i landet. Men jag tror inte det. Jag tror att vi hade en väldigt segregerad skola redan i början på 80-talet, helt enkelt för att Stockholm var en väldigt segregerad stad. Ville man på den tiden bryta sig ur segregationen gällde det att hitta en bostad i ett finare område. Jag har pratat med spärrvaktstimvikarier - inte världens mest högavlönade människor - som använde alla sina pengar, ja, egentligen mer än de hade råd med, för att köpa sig en lägenhet i ett område med bättre fungerande skolor, för att kunna bryta den boja som frånvaron av fritt skolval innebar.
Idag skulle en ambitiös elev i mitt bostadsområde ha möjlighet att välja en annan skola. Många tar den chansen, men ännu många fler skulle ha gjort det om inte skolorna i min förort blivit väldigt mycket bättre än de en gång var. Både politiker och skolledare har tvingats ta en del tuffa beslut, eftersom konkurrenssituationen gjorde det omöjligt att fortsätta som förut.
Förbättrad information om skolans prestationer till elever och föräldrar är ur den synvinkeln bara positivt. Öppna jämförelser kan avslöja sådant som skolorna försöker dölja i sin marknadsföring. Även om jag förstått att ordet "marknad" är fult när det gäller skolan, finns samma typ av informationsbehov vid val av skola som inom marknadsekonomin. De förslag för att stoppa betygsinflationen som ges låter i mina öron också välbetänkta, liksom utökade möjligheter att stänga riktigt dåligt fungerande skolor.
Principiellt är jag också positiv till att skolpengen utvecklas så att bra prestationer premieras. Jag vill dock flagga för att det inte alltid är så enkelt. Låt mig ta ett exempel. Idag görs nationella prov i matematik och svenska i årskurs 3, årskurs 6 och årskurs 9. Det ter sig naturligtvis intressant att se hur resultaten i en klass utvecklats mellan dessa år. Men på en del skolor - bland annat några i Huddinge kommun - skulle jämförelsen inte alls berätta hur mycket eleverna lärt sig, eftersom elevomsättningen är så stor att nästan hela klassen bytts ut under perioden. De nya eleverna hade i många fall inte ens flyttat till Sverige när det förra provet gjordes... Resultaten måste därför egentligen jämföras på individnivå om vi ska få veta hur bra skolan egentligen lyckats under treårsperioden.
Jag är väldigt glad över att Annika Eclund och partiets skolpolitiska arbetsgrupp kommit med de här förslagen, och jag tror att de är på rätt väg. Skolpolitiken är viktig för både oss kristdemokrater och för hela Sverige och ska Kristdemokraterna bli ett attraktivt alternativ för väljarna är en tydlig skolpolitik med fokus på kunskap och bildning en förutsättning.
Det som däremot inte föreslås är begränsningar i möjligheten att starta skolor eller rätten att välja skola, de två standardmediciner för att "förbättra" skolan som ofta dyker upp hos oppositionspartierna. Det är bra. Även om det fria skolvalet inte är utan sina skavanker och avigsidor gynnar konkurrensen kvaliteten i skolan. Skolor som inte behöver förklara för föräldrar och elever varför just den skolan ger eleven bästa möjliga förutsättningar för framtiden är skolor som inte heller fokuserar fullt ut på att vara så bra som de någonsin kan.
Det påstås ibland att det fria skolvalet skapar segregation i skolan. Helt fel. Segregationen har funnits där hela tiden. Jag växte själv upp i en fattig stockholmsförort med stora sociala problem på den tiden då man inte fick välja skola. Min högstadieskola, som hade väldigt många fler elever än den var byggd för, var sliten och nedgången. Ville man gå på toaletten gällde det att hålla sig väl med lärarna, eftersom elevtoaletterna var avstängda. Våld var en naturlig del av skolvardagen. Det fanns några lärare som var fantastiska, men många hade gett upp. (Till skillnad från på grannskolan var det dock, mig veterligen, ingen lärare som sålde knark.) Inte sällan kändes det som om skolans främsta syfte inte var att ge kunskaper utan att hålla eleverna sysselsatta så att de inte skulle kunna ställa till med ofog.
Kanske såg det ut så på alla skolor runt om i landet. Men jag tror inte det. Jag tror att vi hade en väldigt segregerad skola redan i början på 80-talet, helt enkelt för att Stockholm var en väldigt segregerad stad. Ville man på den tiden bryta sig ur segregationen gällde det att hitta en bostad i ett finare område. Jag har pratat med spärrvaktstimvikarier - inte världens mest högavlönade människor - som använde alla sina pengar, ja, egentligen mer än de hade råd med, för att köpa sig en lägenhet i ett område med bättre fungerande skolor, för att kunna bryta den boja som frånvaron av fritt skolval innebar.
Idag skulle en ambitiös elev i mitt bostadsområde ha möjlighet att välja en annan skola. Många tar den chansen, men ännu många fler skulle ha gjort det om inte skolorna i min förort blivit väldigt mycket bättre än de en gång var. Både politiker och skolledare har tvingats ta en del tuffa beslut, eftersom konkurrenssituationen gjorde det omöjligt att fortsätta som förut.
Förbättrad information om skolans prestationer till elever och föräldrar är ur den synvinkeln bara positivt. Öppna jämförelser kan avslöja sådant som skolorna försöker dölja i sin marknadsföring. Även om jag förstått att ordet "marknad" är fult när det gäller skolan, finns samma typ av informationsbehov vid val av skola som inom marknadsekonomin. De förslag för att stoppa betygsinflationen som ges låter i mina öron också välbetänkta, liksom utökade möjligheter att stänga riktigt dåligt fungerande skolor.
Principiellt är jag också positiv till att skolpengen utvecklas så att bra prestationer premieras. Jag vill dock flagga för att det inte alltid är så enkelt. Låt mig ta ett exempel. Idag görs nationella prov i matematik och svenska i årskurs 3, årskurs 6 och årskurs 9. Det ter sig naturligtvis intressant att se hur resultaten i en klass utvecklats mellan dessa år. Men på en del skolor - bland annat några i Huddinge kommun - skulle jämförelsen inte alls berätta hur mycket eleverna lärt sig, eftersom elevomsättningen är så stor att nästan hela klassen bytts ut under perioden. De nya eleverna hade i många fall inte ens flyttat till Sverige när det förra provet gjordes... Resultaten måste därför egentligen jämföras på individnivå om vi ska få veta hur bra skolan egentligen lyckats under treårsperioden.
Jag är väldigt glad över att Annika Eclund och partiets skolpolitiska arbetsgrupp kommit med de här förslagen, och jag tror att de är på rätt väg. Skolpolitiken är viktig för både oss kristdemokrater och för hela Sverige och ska Kristdemokraterna bli ett attraktivt alternativ för väljarna är en tydlig skolpolitik med fokus på kunskap och bildning en förutsättning.
17 augusti 2012
En nagel i ögat på skurkstater
De senaste veckorna har vi fått se en rad radikala exempel på att Sverige inte är någon favorit hos skurkstater runt om i världen. Radikalast är förstås konflikten med Vitrysslands diktator Alexandr Lukasjenko, som bland annat resulterat i att Vitryssland stänger sin ambassad i Stockholm och upphävt den diplomatiska statusen (i praktiken slängt ut) alla svensk ambassadpersonal i Minsk. Men även relationen till Kuba är värd att nämnas. Sedan KDU-ledaren Aron Modig förts bort av den fruktade kubanska säkerhetstjänsten och under sex dagar förhörts på hemlig ort, utan att den svenska ambassaden fått möjlighet att träffa honom, har en ny nivå av frostighet i relationerna nåtts. Att fredliga svenska demokrati- och människorättsaktivister stämplas som terrorister av den kubanska regimen underlättar inte heller.
Igår kom nästa konflikt när Ecuador beviljade den sexualbrottsmisstänkte australiern Julian Assange politisk asyl för att försöka förhindra att han utlämnas från Storbritannien till Sverige för att ställas till svars för anklagelserna om våldtäkt. Ecuador spelar visserligen i skurkstaternas andradivision, men landets president Rafael Correa har sedan han tillträdde år 2006 visat på en tydlig ambition att landet ska avancera i ligan. Genom att förstatliga privatägda medier, stämma kritiska journalister och medier för förtal och i vissa fall även fängsla mediafolk och journalister har han, helt efter Hugo Chavez' venezuelanska exempel, försökt få makten över den information som når folket. Bara i år har han, enligt Reportrar utan gränser, låtit beslagta sändningsutrustningen för inte mindre än sjutton olika radiostationer.
Att Julian Assange, som först kom i rampljuset som på grund av sin ambition att sprida hemlig information på internet under press- och yttrandefrihetens fana, väljer att ta sin tillflykt i ett land som på senare år blivit alltmer repressivt gentemot fria medier undergräver naturligtvis helt hans och Wikileaks trovärdighet. När fienden är de demokratiska staterna Sverige, Storbritannien och USA, som alla har fria medier, långa traditioner av öppenhet och tryckfrihet och självständiga och oberoende domstolar, och Assanges allierade för att undvika att ställas till svars för sina brott är stater som vill begränsa yttrandefrihet och de fria medierna och har politiskt styrda domstolar, förstår jag inte hur någon sann demokrat ska kunna sluta upp bakom honom. Istället får han väl fortsättningsvis sätta sin lit till världspolitikens skurkar.
Jag önskar att det inte fanns några skurkstater i världen. Men om de nu finns så är jag rätt så nöjd med att Sverige numera verkar vara en nagel i ögat på dem. Står man tydligt upp för mänskliga fri- och rättigheter så kommer man att reta en del. Det tycker jag att vi ska fortsätta med.
Bloggar: Caroline Szyber
Igår kom nästa konflikt när Ecuador beviljade den sexualbrottsmisstänkte australiern Julian Assange politisk asyl för att försöka förhindra att han utlämnas från Storbritannien till Sverige för att ställas till svars för anklagelserna om våldtäkt. Ecuador spelar visserligen i skurkstaternas andradivision, men landets president Rafael Correa har sedan han tillträdde år 2006 visat på en tydlig ambition att landet ska avancera i ligan. Genom att förstatliga privatägda medier, stämma kritiska journalister och medier för förtal och i vissa fall även fängsla mediafolk och journalister har han, helt efter Hugo Chavez' venezuelanska exempel, försökt få makten över den information som når folket. Bara i år har han, enligt Reportrar utan gränser, låtit beslagta sändningsutrustningen för inte mindre än sjutton olika radiostationer.
Att Julian Assange, som först kom i rampljuset som på grund av sin ambition att sprida hemlig information på internet under press- och yttrandefrihetens fana, väljer att ta sin tillflykt i ett land som på senare år blivit alltmer repressivt gentemot fria medier undergräver naturligtvis helt hans och Wikileaks trovärdighet. När fienden är de demokratiska staterna Sverige, Storbritannien och USA, som alla har fria medier, långa traditioner av öppenhet och tryckfrihet och självständiga och oberoende domstolar, och Assanges allierade för att undvika att ställas till svars för sina brott är stater som vill begränsa yttrandefrihet och de fria medierna och har politiskt styrda domstolar, förstår jag inte hur någon sann demokrat ska kunna sluta upp bakom honom. Istället får han väl fortsättningsvis sätta sin lit till världspolitikens skurkar.
Jag önskar att det inte fanns några skurkstater i världen. Men om de nu finns så är jag rätt så nöjd med att Sverige numera verkar vara en nagel i ögat på dem. Står man tydligt upp för mänskliga fri- och rättigheter så kommer man att reta en del. Det tycker jag att vi ska fortsätta med.
Bloggar: Caroline Szyber
11 augusti 2012
Mord utanför Mirabelle
 |
| Blommor utanför Mirabelle |
Jag önskar att jag kunde säga att det kom som en blixt från klar himmel och att jag är väldigt överraskad. Men det är jag inte. Tvärtom. Det känns som att det bara var en tidsfråga innan någon skulle dö. Jag vet inte hur många gånger jag ringt på väktare, polis eller ambulans på grund av fylla, bråk och misshandel under min tid som spärrvakt på Skogås station. Tidvis har det varit problem även runt andra restauranger nära centrum, men Mirabelle har varit en följetong under många år.
På måndag träffas den politiska kommunledningen för första gången efter sommaren. Då får vi ta upp frågan om vad vi kan göra åt problemen. Vi kan aldrig omöjliggöra misshandel och mord, men vi måste använda de medel som står till vårt förfogande för att minska riskerna. Kommunen har ju till exempel ansvar för alkoholtillsynen (och tillstånden) och kommunägda Huge Fastigheter äger centrumfastigheten där restaurangen ligger. De instrumenten måste vi vara beredda att använda. Det går inte att bara låta saker och ting fortsätta som tidigare.
Bloggar: Christian Ottosson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)