Dags för steg 2 av fastighetsskattereformen

Det är glädjande att Stockholms Handelskammare och Svenska Dagbladet tar bladet från munnen när det gäller fastighetsskatten på kommersiella fastigheter, som i mitt tycke något olyckligt har fått stå tillbaka vid reformeringen av fastighetsskattesystemet för bostäder.

När Kristdemokraterna lade fram sitt radikala förslag om att avskaffa den statliga fastighetsskatten och ersätta den med en låg kommunal avgift handlade det både om bostäder och kommersiella fastigheter. Och även om skatten på bostäder kanske är den viktigaste för de enskilda personerna - vi minns alla de tragiska situationerna när folk fick lämna hus och hem på grund av de skenande fastighetsskattekostnaderna i socialdemokraternas Sverige - så är skatten på kommersiella fastigheter nog väl så viktig för samhället.

Idag är kommunernas ekonomi helt baserad på vilka som bor i kommunen. Det kommunalekonomiska idealet blir därför sovstaden, där människor bor och betalar skatt medan de arbetar i någon grannkommun som får ta kostnaderna för den trafik och kommunala service som arbetsplatserna genererar.

Man kan argumentera för att det bästa vore att fastighetsskatten på kommersiella fastigheter helt avskaffades, men jag tror att det som skulle gynna företagsklimatet i landet allra mest vore att skatten omvandlades till en kommunal avgift i linje med Kristdemokraternas ursprungliga förslag. Det skulle ge kommunerna en ny skattebas baserad på företagande snarare än boende och därmed bidra till att stärka incitamenten för en näringslivsvänlig politik på det lokala planet och, inte minst, stödja tillkomsten av nya fastigheter för näringslivets behov. Idag är det ju ständigt en skriande brist på bra mark för nya företag, åtminstone i Stockholms-området, inte minst för verksamheter av mer utrymmeskrävande karaktär.

Det är, kort sagt, dags för steg 2 av fastighetsskattereformen. En kommunal fastighetsavgift borde så snart som möjligt ersätta den statliga fastighetsskatten för kommersiella fastigheter.

Hela Stockholms Handelskammares rapport kan ni läsa här: Stora skattehöjningar väntar Stockholms näringsliv

Förläng Arlanda-pendeln till Flemingsberg!

Direkttåg från Älvsjö till Arlanda och Uppsala redan år 2012, det är tanken som flygplatsägaren Luftfartsverket tillsammans med SL och Upplands Lokaltrafik presenterar i Dagens Nyheter idag. Ett bidrag till finansieringen är tänkt att komma från de av oss som emellanåt väljer att ta icke miljöklassad bil till flygplatsen, som i förslaget framöver ska betala en avgift på kanske 100 kronor för att komma in på flygplatsområdet.

Kanske är det rätt väg att gå. Men jag förstår ärligt talat inte hur man ska kunna få in tåg i halvtimmestrafik i båda riktningarna redan om ett par år. Citybanan beräknas ju inte vara färdig förrän år 2017 och fram till dess lär vi ha en fortsatt extrem brist på tåglägen mellan Stockholm Södra och Stockholm Central. Vilka tåg är det som försvinner?

Och lyckas man ta sig genom "getingmidjan" till Älvsjö så är det väl lika bra att köra ända till Flemingsberg eller rentav Tumba, eller hur? Flemingsberg är en av de största stationerna i pendeltågssystemet (nr 6 efter Stockholm C, Stockholm S, Älvsjö, Jakobsberg och Karlberg), och Huddinge och Tumba hör också till de större stationerna.

Fungerande familjer, tryggt samhälle

I Svenska Dagbladet idag presenterar Folkhälsoinstitutet hur pengarna från regeringens och folkhälsominister Maria Larssons (KD) satsning på frivilligt föräldrastöd ska fördelas. Glädjande nog är Huddinge en av de medverkande kommunerna i 70-miljonerssatsningen, som sägs vara den största i sitt slag i världen.

Starka och fungerande familjer är en förutsättning för ett starkt och tryggt samhälle. Det är bra att regeringen på det här sättet stimulerar kommunerna att satsa på långsiktigt förebyggande arbete, som ju annars lätt riskerar att få stå tillbaka för mer akuta problem i besparingstider.

Välkommen CL Assistans!

Ikväll godkände äldreomsorgsnämnden ännu en ny utförare av hemtjänst, CL Assistans. Det lilla södertäljebaserade företaget har tidigare bara bedrivit personlig assistans, men tar nu ett första steg inom hemtjänsten genom att etablera sig i Sjödalen-Fullersta och Flemingsberg. Jätteroligt att se att Huddinge är ett attraktivt alternativ även för mindre företag som vill ge hemtjänst. Välkomna!

Stockholm och kolonialismen

Jag förstår att oppositionen är upprörd - nu äger ju Stockholms stad bara 12.000 hektar mark i grannkommunerna! Eller... eh, nej, jag förstår inte alls upprördheten. Snarare kan jag tycka att politiker och medborgare i Stockholms kranskommuner borde vara störda över att Stockholm fortfarande har så stora marktillgångar utanför den egna kommunen.

I stockholmsoppositionens verklighetsbeskrivning är Stockholms stads ägande någon slags garant för en bra förvaltning. Det är svårt att dölja den koloniala världsbilden bakom de tankarna. För inte kan väl de primitiva grannkommunerna ta hand om sina skogar och jordbruksområden lika bra som den civilserade staden Stockholm?

Min erfarenhet från huddingepolitiken talar snarare om hur Stockholms stad vill exploatera naturområden som grannkommunerna vill bevara för framtida naturupplevelser, och historiskt sett har vi i till exempel Huddinge och Botkyrka kunnat se hur Stockholm använt sitt markägande till att exportera sociala problem. Den nuvarande majoriteten i Stockholms stadshus gör klokt i att minska stadens ägande i kranskommunerna. Kolonialismens epok är över.

DN

Huddinge passerar Eskilstuna och Sundsvall

Huddinge fortsätter växa. När SCB presenterade befolkningsstatistiken för det tredje kvartalet visade det sig att Huddinge i ett svep växt om både Eskilstuna och Sundsvall. För precis ett år sedan passerades Gävle. Med sina drygt 95.000 invånare är Huddinge nu landets 14:e största kommun. Och får vi nu de utlovade satsningarna på infrastrukturen, med Södertörnsleden, Förbifart Stockholm och Spårväg Syd, finns det all anledning att tro att kommunen ska kunna fortsätta växa i en hygglig takt även framöver.

Stöd kampen mot sexuella övergrepp!

Man ska vara försiktig med att blogga när man är upprörd. Ju upprördare, desto större försiktighet. Därför har det gått tre dagar innan jag kommenterar avslöjandena om det (numera före detta) folkpartistiska kommunalrådet Åke Blomqvists dubbelliv. Jag känner mig besviken. Sviken. Jag förstår att för alla dem som arbetat närmare Åke än vad jag gjort känns det ännu värre.

Även om Åke i något tidningscitat jag läste jämför sitt brott med en mindre trafikförseelse, inser alla vi andra förstås att det handlar om någonting helt annat. Sexköp är inte ett brott utan brottsoffer ("a victim-less crime", som de säger på engelska). Två organisationer som jag har sett verkligen gör en skillnad i sådana här sammanhang, är HOPP - Riksorganisationen mot sexuella övergrepp och ECPAT Sverige. Stöd dem!

Om trygghetsboende i Huddinge

Den som händelsevis vill se mig i kommunfullmäktiges talarstol, har nu möjlighet att titta på ett kort klipp om trygghetsboende från gårdagens sammanträde:

http://tinyurl.com/yawx3dp

Berättelsen om familjen Olauberg

Tomas Hansson, Kristdemokraternas kommunalråd här i Huddinge, är en briljant retoriker. Mången är den gång då moderater och folkpartister kommit fram till mig under eller efter fullmäktigesammanträden för att berömma hans inlägg i debatterna. I gårdagens debatt om budgetjusteringar inför år 2010 med anledning av regeringens tillfälliga stöd till kommunerna gav han utlopp för sin retoriska kreativitet med en liten berättelse som jag tänkte återge här:

"Familjen Olauberg, pappa Dag, mamma Ann-Marie och deras dotter Marika börjar känna av lågkonjunkturen. Inkomsterna blir lägre nästa år då Ann-Maries provisionsbaserade lön som försäljare kommer att sjunka i takt med en vikande marknad. Året därefter minskar intäkterna ytterligare då ett av Dags arvoderade uppdrag upphör. Man har tillsammans resonerat om vilka besparingar som måste göras och kommit fram till att en större ekonomisk återhållsamhet på alla områden kommer att krävas för att klara hushållsekonomin. Vi måste helt enkelt minska våra löpande kostnader år för år och anpassa munnen efter matsäcken blev beslutet hemma vid köksbordet.
Plötsligt en dag i september händer något som vänder upp och ned på alltihop. Det dimper ned ett besked med posten om ett arv efter Dags avlägsne, och fram till nu okände släkting i Ryssland. Arvet består av 50.000 kronor i kontanter samt värdepapper med en årlig avkastning på låt oss säga 12000 kronor. Beskedet väcker en intensiv debatt hemma hos familjen Olauberg om hur arvet ska användas.

Grannarna i trapphuset, Daniel, Åke, Tomas och Katharina ger samstämmiga råd om hur de ser på saken. Använd aldrig mer än den årliga avkastningen från värdepappret till löpande kostnader nu när ni vet att inkomsterna blir ännu lägre framöver. Investera en del av kontantbeloppet i åtgärder som ger lägre löpande kostnader, amortera t.ex. bort det dyra sms-lånet på TV:n med ockerränta och köp den nya efterlängtade kyl/frysen istället för att varje år lägga tusenlappar på att reparera den 30 år gamla energislukaren. Spara sedan undan resten som reserv och buffert nu när tuffare tider väntar, lyder deras samlade råd till Olaubergs. Tyvärr lyssnar man inte på grannarnas råd.

Ann-Maries förslag blir familjens beslut den här gången också. Det brukar bli så! Hon räknar snabbt ut att den årliga avkastningen motsvarande 1000 kronor varje månad skulle kunna halvera den tidigare beslutade ekonomiska återhållsamheten. En ny större lägenhet, varmgarage för bilen istället för p-plats ute, en ny soffa på avbetalning, snabbare bredband och ett mobilabonnemang till Marika är behov och önskemål som funnits länge. Det ger visserligen ökade fasta månadskostnader men det klarar vi väl… under nästa år i alla fall...! Och det finns ju ingenting som säger att det inte kan komma nya arv från okända släktingar. Och skulle det knipa framöver så kan vi ju alltid börja sälja arvegods från mormor för att betala driften."

Gissa om han lyckades reta upp Ann-Marie Högberg, Dag Olausson och Marica Lindblad... Men analysen är helt korrekt. Man kan inte lägga budgetar utifrån förhoppningen att man ska få nya arv från okända släktingar!

Farväl till neutraliteten

Idag firas Berlin-murens fall för 20 år sedan. Med all rätt. Det är utan tvekan den viktigaste politiska händelsen under mitt liv, den viktigaste under hela efterkrigstiden.

Jag var bara 19 år när det hände, jag hade gått ut gymnasiet några månader tidigare. Jag hade bara hunnit med något enstaka besök vid det ofrihetens monument som delade Berlin. Men jag hade sett tillräckligt för att känna en otrolig glädje den där dagen. Att muren föll var en symbol för att ondskans makt var krossad och en bättre värld möjlig.

Att tala om Berlin-muren som en symbol för ondska var inte politiskt acceptabelt i det samhälle jag växte upp i. Sverige var "neutralt", det var en dogm som hade lämnat den strikt säkerhetspolitiska sfären och genomsyrade hela tänkandet.

I en intressant understreckare idag beskriver Barbro Eberan hur den östtyska propagandan fick utrymme i det svenska samhället. Jag minns själv en del av de skildringar av tillvaron i DDR som vi fick oss till livs i tyskundervisningen. "Freie Demokratische Jugend" - eff-de-jot - är en av de glosor jag fortfarande kommer ihåg. Kommunismens brott talades det däremot tyst om.

Berlin-murens fall blev naturligtvis slutet på neutralitetspolitiken i den form den tidigare haft. Olof Palmes och Ingvar Carlssons eftergivenhet blev historia, för det är svårt att vara neutral mellan sovjetdiktaturen och den västerländska demokratin när sovjetdiktaturen imploderat.

Men viktigare än brytningen med den säkerhetspolitiska neutralitetspolitiken är brytningen med den moraliska. Det är skillnad mellan gott och ont, och även om inte någon människa eller något system är perfekt är inte alla lika goda kålsupare. Forum för levande historia har nyligen presenterat ett material om kommunismens brott mot mänskligheten. Det är hög tid. Ett sådant material skulle ha behövts redan när jag gick i skolan, och det är kanske ännu viktigare idag. Vi får aldrig glömma de diktaturer som präglade Europa under 1900-talet så att vi inte tillåter något liknande att ske igen.

En ljusnande trafikframtid

Nu radas de positiva beskeden upp för huddingeborna. Byggandet av Södertörnsleden ser ut att komma igång år 2011 och Masmolänken år 2016, om Vägverket får som de vill. Idén med tunnelavgifter på Masmolänken är nu borta pga bortstötningseffekterna och istället står staten för hela finansieringen. Vid Myrstuguberget har man hittat bättre lösningar för på- och avfart och man har gjort en rad ekodukter och viltövergångar för att förbinda de "gröna kilarna", dvs de värdefulla naturområdena på ömse sidor om den nya vägen. Äntligen känns det som om Södertörnsleden verkligen är på väg!

Och igår överlämnade Länsstyrelsen sin plan för den regionala transportstrukturen 2010-2021. Där fanns Spårväg Syd till vår stora glädje med. 500 miljoner kronor har avsatts till den första etappen av den nya spårvägen som ska förbinda Flemingsberg med Skärholmen/Kungens Kurva och sedan fortsätta till Älvsjö (och, om vi kristdemokrater får bestämma, Gullmarsplan). Byggstarten beräknas till senare delen av planperioden, säg 2018, vilket ur planeringssynvinkel ter sig ganska rimligt.

Tillsammans kommer de här båda projekten att betyda väldigt mycket för Huddinges och Södertörns utveckling. Den ljusnande framtid är vår, dristas jag säga trots att vädret utanför fönstret inte riktigt håller med.

Kreativ, konservativ anarkism för äldre

Köpenhamn är en motsägelsefull stad. En stad där folk står och väntar på grön gubbe fastän det inte finns en bil i närheten, men också en stad där narkotikaförsäljningen sker helt öppet på Pusher Street och de prostituerade stod i klungor i gathörnet utanför hotellet och väntade på kunder.

Men när vi i äldreomsorgsnämnden besökte Köpenhamn var det förstås inte för att analysera trafiksituationen eller knark- och sexindustrin utan för att se hur äldreomsorgen fungerar, och då framför allt hur det fungerar i stadens mest kända och kanske minst typiska äldreboende, Lottehjemmet.

Äldrebondet Lottehjemmet är resultatet av en kreativ, konservativ anarkism. Det är en liten enhet (blott 23 boende) i en opraktisk gammal fastighet. Det finns bara sju badrum och väldigt länge hade man inte ens hiss i huset. Enligt alla gängse normer, såväl i Danmark som i Sverige, borde det här äldreboendet inte få finnas.

Ändå finns det där och jag vet inte vem som skulle våga lägga ner det, för väntelistan är hur lång som helst, både för att få bo där och för att få jobba där. Hemligheten ligger i bemötandet. "Vi tror på ett liv före döden," sade vår guide med ett leende, och berättade om hur man på alla sätt arbetade för att boendet skulle kännas som ett hem, inte som en institution - ett hem där både personal och anhöriga hör till den vidgade familjen.

När anhöriga kommer på besök får de äta tillsammans med de äldre, precis som personalen gör, och de blir också inbjudna till äldreboendets många fester - som kan få så många deltagare att alla husets utrymmen behöver användas. Ja, både anhöriga och personalen med familjer får till och med åka på semester med de boende. Senast var det Rhodos som var destinationen och 75 personer följde med (varav 17 boende). De bokade inte bord på restauranger utan hela restaurangerna...

Jag tror inte att vi kommer att få någon Lottehjemmet-kopia i Huddinge. Men jag hoppas att många av våra äldreboenden ska inspireras av sättet att tänka både där och på Vigs Ängar. Hur man sätter den boende i centrum och den entusiasm och kreativitet (och låga sjukfrånvaro) som det ger upphov till. Hur man gör såväl miljö som atmosfär hemlik och den trivsel som det skapar. Visst sätter lagar och regler en del gränser för hur verksamheten ser ut - men inte alls så mycket som vår fantasi!