31 augusti 2009

Ett steg framåt för Södertörnsleden och Masmolänken

Södertörnsleden var ett tema som kom igen gång på gång under kvällens kommunstyrelsesammanträde. En miljöpartimotion krävde en fördjupad översiktsplan för delar av ledens dragning. Ett remissvar på på förslaget till länstrafikplan berörde leden, även om den är så viktig att den faktiskt ingår i den nationella planen. Men framför allt var det frågan om vägavgifter på Masmolänken som fick debatten att hetta till.

Jag tror inte att någon huddingepolitiker egentligen vill avgiftsbelägga Masmolänken, som ska förbinda Södertörnsleden med E4 mot Stockholm och med Förbifart Stockholm. Statliga vägar är statens ansvar och bör finansieras av staten. Men det var väldigt, väldigt länge sedan staten tog sitt ansvar och gav Stockholm de infrastrukturinvesteringar staden behöver. I förhandlingarna om kommunal medfinansiering av själva Södertörnsleden kom inte kommunen och regeringens förhandlingsman fram till någon lösning. Parterna stod helt enkelt för långt ifrån varandra - och ledens samhällsekonomiska nytta är så hög att den utan tvivel kommer att bli byggd ändå.

Även Masmolänken är samhällsekonomiskt nyttig, men värdena är inte lika extremt positiva som för själva leden. Det finns en verklig risk för att Masmolänken inte blir av, åtminstone inte lika snart som Södertörnsleden. Genom att i en avsiktsförklaring acceptera en tunnelavgift visar kommunen att vi är beredda att gå regeringen och Vägverket till mötes för att verkligen få till stånd ett bygge, samtidigt som vi inte använder kommunala skattemedel för att finansiera en väg som till största delen ändå kommer att användas av bilar från andra kommuner.

Sedan är det inte säkert att det ändå blir någon avgift. Enligt Vägverkets beräkningar kommer en inte försumbar andel av de presumtiva tunnelåkarna välja andra vägar istället för att betala 5 kronor i avgift - framför allt att köra omvägen via Slagsta i Botkyrka. Jag har i och för sig svårt att se varför - tre kilometers omväg kostar till och med enligt Skatteverket mer än 5 kronor, plus att tidsförlusten och själva irritationsmomentet att köa sig fram avskräcker. Hur som helst, det viktiga är att Södertörnsleden och Masmolänken blir byggd. Huddinge har tagit ett viktigt steg för att verkliga det.

Tyvärr skedde det inte i enighet. Tvärtom, samtliga närvarande oppositionspartier motsatte sig alla viktiga beslut. Det känns väldigt skönt att Huddinge äntligen styrs av en majoritet där samtliga partier är positiva till att Södertörnsleden byggs och inte vill hitta nya sätt att försinka genomförandet. Att vägen, som funnits i planerna under decennier, inte har blivit byggd än beror ju inte bara, eller ens främst, på statens oginhet, utan i minst lika stor utsträckning på huddingepolitikernas oförmåga att hitta utvecklingsvänliga politiska majoriteter. Nu är första gången på decennier som samtliga nej-partier sitter i opposition.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill ha en ny fördjupad översiktsplan, vilket skulle fördröja byggandet av Södertörnsleden, förmodligen med ett antal år. Socialdemokraterna ville som svar på Miljöpartiets motion fatta ett beslut som överhuvudtaget inte hade med motionen att göra (och varken bifalla, avslå eller ens anse motionen besvarad). Dessutom begärde alla tre att Södertörnsleden skulle samplaneras med Tvärspårväg Syd, fastän spårvägen planeringsmässigt ligger långt fram i tiden och inte har kommit alls lika långt i processen som Södertörnsleden, som ju ska ha byggstart nästa år. Ett säkert sätt att fördröja byggstarten, alltså. Och samtliga oppositionspartier var förstås emot att kommunen ingår någon avsiktsförklaring om tunnelavgift - av argumentationen att döma utifrån den världsfrånvända förvissningen att staten ändå kommer att bygga Masmolänken.

Avslutningsvis kan jag säga att jag tycker att Socialdemokraterna gör ett allvarligt strategiskt misstag. De vill ju - eller säger sig i alla fall vilja - få Södertörnsleden och Masmolänken byggda. Samtidigt vill de regera tillsammans med nejsägarna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Genom att sluta upp tillsammans med den styrande koalitionen skulle de kunna se till att frågorna kommer till en lösning nu, så att de vid ett - högst osannolikt, men ändå... - maktövertagande slipper den diskussionen genom att bygget redan är igång. Men precis som i svaret på Miljöpartiets motion så verkar de inte speciellt genomtänkta.

SR

27 augusti 2009

Rökfri arbetstid

I Dagens Nyheter berättar äldreborgarrådet Ewa Samuelsson (KD) att Stockholms stad planerar att införa ett rökförbud under arbetstid (eller "rökfri arbetstid") från och med maj nästa år. Ett klokt förslag. I äldreomsorgen i Huddinge genomförde vi det vid årsskiftet. Som jag skrev när beslutet genomfördes är huvudskälet att vi vill ha en miljö fri från röklukt för våra kunder, deras anhöriga och förstås också våra medarbetare. I kombination med det stöd vi ger till rökavvänjning tror vi också att det kommer att förbättra personalens hälsa. Precis som flera av de anställda som Dagens Nyheter intervjuar berättar, kan arbetsplatsernas rökpauser vara en frestelse och ett problem för den som försöker sluta.

SvD

25 augusti 2009

Stockholm växer - är det bra?

Igår hamnade jag i en agiterad diskussion om Stockholms befolkningsökning. De senaste åren har Stockholms län växt med ungefär 30.000 invånare per år och nyligen passerades tvåmiljonersstrecket. Den här utvecklingen ser ut att fortsätta och det är inte orimligt att tro att Stockholms län kommer att växa med en halv miljon människor eller mer under de närmaste decennierna.

Min samtalspartner, som får förbli anonym, hävdade att det här inte var en önskvärd utveckling utan skulle leda till såväl trafikinfarkter som segregation och försämrad livsmiljö, samtidigt som vi utarmar resten av landet. Vi som politiker borde agera för att stoppa befolkningsökningen, tyckte han.

Själv kunde jag förstås bara hålla med om att Stockholms starka befolkningsökning är ett problem. Varken vägar eller spår byggs idag ut i en takt som motsvarar ett Göteborg vart tjugonde år – långt därifrån! Men jag har samtidigt svårt att se vad alternativet är.

När man granskar Stockholms befolkningsökning kan man konstatera att den nästan helt består av födelseöverskottet samt flyttningsnettot gentemot utlandet. Inflyttningen från övriga Sverige överstiger bara utflyttningen med cirka 5.000 personer per år, ungefär en sjättedel av befolkningsökningen.

Folk borde stanna i Norrköping och Katrineholm, tyckte mannen jag pratade med. Men jag minns hur en del av mina vänner kände det när vi var i övre tonåren. De kunde knappt bärga sig innan de skulle kunna lämna sina Katrineholm och flytta till storstaden. En del kommer att bli kvar i staden resten av livet, andra flyttar så småningom tillbaka till Katrineholm eller någon annanstans – men att stanna kvar var just då inte något alternativ för många av mina vänner. Oavsett hur snabbt tågen gick mellan Stockholm och grannlänen.

Jag lägger inga värderingar i det. Jag bara konstaterar att storstaden för många har en lockelse som är mer än ett jobb eller en utbildning. De vill ha själva staden, vara en del av den. Så länge Stockholm representerar drömmen om urbaniteten kommer den att locka till sig människor.

Visst kan befolkningsutvecklingen förändras. Men då rör det sig knappast om några drömscenarion, utan om långvarigt låg tillväxt i ekonomin, som gör att människor i ökad utsträckning söker sig till andra länder eller andra städer där de kan få ett bättre liv. Själv vill jag se Stockholms näringsliv blomstra och då får vi acceptera att Stockholm växer, även om det leder till stora påfrestningar, inte minst för vår infrastruktur.

Nej, för att komma till rätta med de problem som befolkningstillväxten skapar måste vi istället fortsätta att utveckla samhällsstrukturen. Nya spår och vägar, nya förskolor och äldreboenden, ny bostäder som gör att blandningen ökar snarare än segregationen. Det kräver framsynta politiker, som accepterar det som de inte kan förändra, men också tar tag i de problem som de kan göra någonting åt. Det behövs en satsning på infrastrukturen för att vi ska kunna möta de behov som uppstår när Stockholm växer, och i den satsningen måste såväl stat som kommun och landsting ta ansvar för sina respektive områden.

20 augusti 2009

Hamntankar en solig dag i skärgården


Läser i Svenska Dagbladet att planerna på en ny stor containerhamn i Norvik i Nynäshamn riskerar att skrotas. I september hålls huvudförhandling i miljödomstolen och statliga Kammarkollegiet avstyrker i sitt yttrande planerna och förordar istället en vidareutveckling av Södertälje hamn.

Nu är det ju naturligtvis inte så enkelt. De båda kommunala företagen Stockholms Hamnar (som äger hamnen i Nynäshamn) och Södertälje Hamn är hårda konkurrenter, uppbackade av respektive kommun. Man kan förstås fråga sig hur klokt det är att en statlig myndighet säger att en konkurrent ska få monopol på marknaden.

Samtidigt kan man konstatera att infrastrukturinvesteringarna för att transporterna ska fungera till och från hamnen i Norvik är väldigt mycket större än de som krävs i Södertälje. Speciellt om man, som jag, tycker att det är viktigt med möjlighet till omlastning från båt till tåg.

Å andra sidan kan jag när jag tar på mig mina lokala glasögon se hur viktig containerhamnen i Norvik skulle vara. Visst, det kommer att passera ett antal godståg utanför min dörr - jag bor inte många meter från Nynäsbanan - men näringslivet utmed Nynäsbanan och Nynäsvägen kommer också att få ett uppsving när den naturliga transportvägen till Stockholm går till Nynäshamn.

Men eftersom jag tillbringat de senaste dagarna på en konferens på Engsholms slott vid farleden in mot inte bara Södertälje hamn utan också Södertälje kanal och hamnarna runt Mälaren, har jag kunnat konstatera att än så länge verkar kapaciteten räcka till med god marginal. Under hela tiden där såg jag inte ett enda lastfartyg på väg in eller ut från Stockholms största containerterminal. Vilket naturligtvis var underbart för oss som kunde njuta av den idylliska miljön (se bilden!), men knappast kan glädja någon som vill se hjulen börja snurra igen så att vi kommer ur den här - för att använda ett astridlindgrenord - förgrymmade lågkonjunkturen.

e24.se

12 augusti 2009

Är turismen framtiden?

I dagens Svenska Dagbladet diskuteras turismens förutsättningar som jobbskapare och motor i svensk ekonomi. Är de satsningar som Sveriges kommuner och regioner gör rimliga?

Även om det kanske kan vara svårt att tänka sig när man går Västerlånggatan fram en sommareftermiddag, är svensk turistnäring tämligen outvecklad. Det finns en stor potential att växa, och servicesektorn är personalintensiv. Kritikerna hävdar att det är dåligt betalda jobb för folk som inte läser vidare - vilket kanske delvis är sant, men är det bättre att de skoltrötta går arbetslösa? De lär ju inte få jobb inom biomedicinska spjutspetsföretag även om turismen skulle utvecklas dåligt.

Svensk turism kan utvecklas, och vissa delar av den utvecklingen kan inte ske utan ett nära samarbete med kommuner och regioner, även om kommunerna naturligtvis bör undvika att bli direkt involverade i kommersiella projekt på konkurrensutsatta marknader.

Men samtidigt måste politiker ta av sig sina lokalchauvinistiska glasögon och se på hemtrakterna med en utsocknes turists ögon. Min hemkommun Huddinge har inte gjort några stora turistsatsningar och kommer inte heller att göra det, om jag får bestämma. Varför? Därför att det enda turistmål i kommunen som lockar några större skaror från världen utanför Stockholm är IKEA-varuhuset i Kungens Kurva (världens största) - och de klarar av att informera om sina förtjänster helt utan kommunal medverkan.

Så Huddinge kommer istället fortsätta satsa på att stödja biomedicinska spjutspetsföretag. Sånt som vi är bra på.

SvD SvD

09 augusti 2009

Borgfred eller smutskastningskampanjer

Inför halvårsskiftet och Sveriges övertagande av ordförandeskapet i EU talades det om behovet av borgfred, att lägga det vanliga politiska gnabbet åt sidan för att istället koncentrera sig på att genomföra den i allt väsentligt gemensamma svenska agendan i EU-arbetet, på samma sätt som man gjorde när Göran Persson var statsminister.

Skillnaden mellan då och nu är att Socialdemokraterna nu är i opposition. Den borgfred som Sverige skulle behöva har därför ersatts av smutskastningskampanjer. I reportage efter reportage i TV4 har ledande socialdemokrater (inklusive förre utrikesministern Jan Eliasson) lagt ut texten om hur fruktansvärt det är på UD nu när de inte styr och ställer längre. Men kritiken handlar inte ens om vilken politik man för - inte i första hand i alla fall - utan främst om Carl Bildts person.

Eftersom EU samtidigt håller på och letar efter en ny utrikespolitisk talesman efter Javier Solana samt tillsätter en ny EU-kommission och Carl Bildt räknats som en i högsta grad tänkbar person på någon av dessa poster, kan man anta att personpåhoppen tajmats för att minska hans chanser att utses.

Genom sin kampanj arbetar Socialdemokraterna därmed aktivt mot Sveriges intressen, dels under ordförandeskapet, men också mer långsiktigt, eftersom en svensk politiker i en central roll i EU:s internationella arbete skulle ge ett inflytande för en svensk linje långt efter detta år.

Det är bara att beklaga att Socialdemokraterna låter partiintresset gå före samhällsintresset.

Därmed inte sagt att man inte kan eller bör kritisera somliga utrikespolitiska beslut som har fattats eller är på väg att fattas av regeringen. Jag känner mig till exempel rätt så tveksam till nedläggningarna av generalkonsulaten i New York och Los Angeles. Framför allt har jag svårt att se att samma pengar skulle användas för dem som för ambassader i till exempel Kabul. Tanken med generalkonsulaten är ju i första hand att hjälpa svenska företag, vilket - om arbetet sker på rätt sätt - bör ge svenska jobb och vinster i svenska företag, som i sin tur ger skatteintäkter och minskade sociala kostnader som gott och väl täcker de kostnader som konsulaten genererar. Men det kanske bara är en gammal marknadsförares optimistiska sätt att se på saken? Jag kan erkänna att jag inte studerat de samhällsekonomiska kalkylerna.

05 augusti 2009

Kommunernas dilemma

DN Debatt idag beskriver sju kristdemokratiska kommunstyrelseordförande (de sju vi har, om jag minns rätt) den problematik som vi står inför i kommunerna:

Skatteintäkterna minskar när lågkonjunkturen slår till. Samtidigt finns kraven på de kommunala verksamheterna i de flesta fall kvar oförändrade. Behoven inom vård, skola och omsorg minskar inte, och försörjningsstödskostnaderna kommer att öka i arbetslöshetens spår. Och som lök på laxen kommer staten med nya krav på kommunal medfinansiering av statliga vägar och järnvägar.

Ekvationen går inte ihop. Antingen måste intäkterna öka eller utgifterna minska.

Intäkterna består något förenklat av skatter, statsbidrag och brukaravgifter. Höjda inkomstskatter är generellt sett inte någon bra idé. Kommunernas brukaravgifter får aldrig överstiga de faktiska kostnaderna och på många områden finns förbud mot avgifter eller statligt reglerade maxtaxor.

Utgifterna är till största delen kostnader för välfärdens kärna, skolan och vård och omsorg. Visst kan man göra besparingar inom dessa områden, men om man lägger så hårda sparkrav som somliga kommuner skulle behöva, riskerar man att komma i konflikt med de lagar och regler som staten har satt upp.

Uppmaningen till regeringen är, i korthet, höj statsbidragen eller sänk kraven på kommunerna. Ett väldigt rimligt krav som framförs är att maxtaxan i barnomsorgen ska indexuppräknas, på samma sätt som sker med t.ex. äldreomsorgens maxtaxa och nästan alla andra kommunala taxor. Om föräldrarnas egenfinansiering av barnomsorgen återgick till den nivå som den var på efter att maxtaxan hade införts så skulle det innebära en väldigt stor skillnad för kommunernas ekonomi. Och jag tror, ärligt talat, att nästan alla föräldrar hellre skulle se en avgiftshöjning än ytterligare nedskärningar i förskolan.

03 augusti 2009

Galna idéer om stockholmstrafiken

Galna idéer finns det gott om. Idag publicerar till exempel Svenska Dagbladet en debattartikel av två folkpartister som vill gräva ner inte bara trafiken på Centralbron eller "getingmidjans" järnvägsspår utan även tunnelbanebron samt hela Stockholms central. Dessutom ska man bygga Österleden och nya tunnelbanelinjer (företrädesvis i tunnel under Saltsjö/Mälarsnittet) och det ena med det andra.

Stockholm behöver såväl nya vägar som nya spår, om det råder inget tvivel. Men kostnaderna för det som artikelförfattarna föreslår skulle naturligtvis bli fullkomligt svindlande: tänk Citybanan igen och igen och igen... Men på det problemet har de också en lösning - att sälja Svenska Bostäder, ett av Stockholms kommunala bostadsföretag. Som huddingepolitiker har jag naturligtvis ingen anledning att lägga mig i om Stockholms stad säljer ett kommunalt bolag. Men det skulle onekligen resa en del problem ifall staden försökte finansiera förslagen på det sättet, eftersom de skulle bli tvungna att sälja bolaget igen och igen och igen för att få fram så mycket pengar som förslagen kräver, och det får förmodas att flertalet köpare skulle reagera negativt på den situationen...

Därtill kommer förstås att viktiga vägar och järnvägar normalt sett är ett statligt ansvar, medan tunnelbanan och annan kollektivtrafik hör till landstingets domäner medan Svenska Bostäder ägs av Stockholms stad, men låt inte sådana trivialiteter ur den administrativa verkligheten lägga band på er, gossar!

Stockholm behöver debatt om hur framtidens stad och inte minst framtidens trafik ska se ut. Vi har förmodligen inte hittat de bästa lösningarna än, och inte minst Slussen, som artikelförfattarna tar sin utgångspunkt i, är ett bra exempel på det. Men debatten blir mycket mer spännande om den lämnar luftslotten därhän och koncentrerar sig på vad som vi realistiskt sett skulle kunna genomföra i verkligheten. Hur ska till exempel Saltsjöbanan och Tvärbanans förlängning till Slussen se ut? Ska man ha en underjordisk säckstation i anslutning till tunnelbanan i Slussen, det alternativ som jag har för mig att flertalet arkitektförslag för Slussen utgår från? Ska man kanske, som artikelförfattarna föreslår, istället dra spåren utmed Åsögatan till Medborgarplatsen/Stockholms Södra? Eller ska man kanske försöka skapa en Slussen-lösning som möjliggör att spårvagnarna fortsätter Skeppsbron fram till Kungsträdgården? Eller finns det någon annan, ännu bättre, lösning? Jag tror att det är i de där små, verklighetsförankrade förslagen vi skapar framtidens trafiklösningar.