23 november 2016

Låt den gyllene regeln göra avtryck i debatten


Kommunikatören Delmon Haffos famösa testsändning i Moderaternas webb-TV-kanal där han kallade den socialdemokratiska socialförsäkringsministern för "hora" har lett till tumult i det politiska Sverige. Vad jag förstår har Haffo själv fått sparken, hans chef omplacerats och flera av hans skrattande kollegor blivit av med jobbet eller på annat sätt bestraffats av sitt parti. Haffo själv har som sig bör förstås bett om ursäkt.

 

I en debatt i SVT:s Agenda diskuterade riksdagsledamöterna Hanif Bali (M) och Veronica Palm (S) det inträffade och var rörande överens om att man inte på nätet ska häva ur sig saker som man inte skulle kunna säga ansikte mot ansikte. Utan tvekan en god princip, men knappast en fullgod sådan. För även om Hanif Bali och Veronica Palm förhoppningsvis har spärrar för vad de säger till varandra, kan vi inte utgå från att alla har det. Delmon Haffos oursäktliga språkbruk kommer inte bara ur näthatets troll utan också ur det språkbruk som vi varje dag möter till exempel bland ungdomar i förorter som den där jag bor. Samma ton och ibland ännu värre hör man också bland stå-upp-komiker som når ut till en bred publik.

 

Så istället för att nöja sig med att bara säga saker i sociala medier som man skulle kunna säga ansikte mot ansikte, vad sägs om att försöka behandla alla andra människor med respekt? En gammal tumregel som håller än är den gyllene regeln om att göra mot andra som man skulle vilja att andra gjorde mot en själv. Inte fara med osanning. Inte avsiktligt missförstå. Inte använda glåpord som "hora" eller "husneger". Inte anspela på våld eller sexuella övergrepp mot sina motståndare. Istället för att låta näthat och skolgårdsmobbning infiltrera det offentliga samtalet skulle vi då kanske få en offentlig samtalston av respekt som ger avtryck även i ungdomars vardag. Ebba Busch Thors och Kristdemokraternas förslag mot näthat är ett viktigt åtgärdspaket för att trenden ska vändas, men samtal om goda värderingar bör hela tiden finnas levande på agendan för att ge svenska ungdomar en tryggare vardag.

16 november 2016

Så ska Huddinge utvecklas som konstkommun


Nyligen behandlade kommunfullmäktige ett medborgarförslag om att en procent av budgeten i alla kommunens ny-,  om- och tillbyggnationer ska användas till konstnärlig gestaltning. Medborgarförslaget kom från Huddingekonstnären Gun Lindblad, som bland annat gjort utsmyckningen på Trångsunds station.

Jag håller med Gun om att den konstnärliga utsmyckningen av offentliga byggnader och annan infrastruktur är väldigt viktig. Precis som jag och väldigt många andra konstälskare har vallfärdat till Hadassahsjukhuset utanför Jerusalem för att se Chagalls fantastiska glaspaneler, hoppas jag att framtida konstälskare kommer att söka sig till Kästa förskola och skola i Flemingsberg för att se den mångsidige brittiske konstnären Brian Enos konstinstallation "77 million paintings for Kästa school".

Mer tveksam är jag till tanken att sätta ett mål för hur mycket pengar som ska spenderas på den konstnärliga utsmyckningen eller att det skulle kopplas till alla projekt. Som medborgare, skattebetalare och konstälskare tycker jag att det är mycket viktigare att fokusera på vad vi får ut av pengarna. Kanske är det bättre att satsa på en Calatrava-skulptur i Kungens kurva eller en muralmålning av en nutida Basqiuat i Flemingsberg snarare än att i varje enskilt byggprojekt köpa in konst av mer medioker kvalitet. Kanske är det bättre att satsa på en skulpturpark vid Fullersta gård istället för att köpa in dyr offentlig konst varje gång en förskola ska byggas om.

Huddinge behöver utvecklas som konst- och kulturkommun. Vi ska inte bygga själlösa förorter utan levande, dynamiska samhällen och där är konsten en viktig del. Att Operan och Dramaten överväger att öppna en ny scen i kommunen och Stockholms Musikpedagogiska Institut etablerar sig på campus i Flemingsberg är viktiga steg på vägen. Däremot är det inte rätt väg att sätta upp mål för hur mycket vi ska spendera utan vi bör istället sätta upp mål för vilka kvaliteter vi vill uppnå.

15 november 2016

Nu startar vi en ny podcast om trafik!

Trafikfrågor är spännande. Resor präglar vår vardag och möjliggör våra liv. Eller försvårar våra liv, när de inte fungerar som de ska. Det här är saker som är värda att prata om. Hur ska framtidens kollektivtrafik se ut? Vilken roll kommer bilen att ha? Vem ska betala?

Därför har vi nu startat en ny podcast från Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting. Namnet på podcasten är "Trafik-Kalle", vilket i mina öron låter litet självcentrerat men jag vill försäkra att podden naturligtvis inte bara kommer att handla om mig och vad jag tycker och tänker om trafiken utan vi för bredare samtal kring de här viktiga frågorna och ser fram emot att i kommande avsnitt ha ett antal spännande gäster som kan bidra till att belysa frågorna ur olika perspektiv.

Läs gärna mer om podden på KD Stockholms hemsida: http://stockholm.kristdemokraterna.se/kd-startar-sveriges-forsta-breda-podcast-om-trafik/

15 september 2016

Självkörande elbilar - ett komplement till kollektivtrafiken!

Vi som läser Svenska Dagbladet möttes i morse av den braskande rubriken "Elbilar kan slå ut kollektivtrafiken". Det är Alex Bergström, oppositionsråd i Västra Götalandsregionen, som i en debattartikel menar att det i framtiden kommer att bli så billigt att äga och köra elbil att kollektivtrafiken riskerar att inte bli konkurrenskraftig. 

Alex Bergström är någonting spännande på spåren i sin artikel när han talar om att kollektivtrafiken behöver utvecklas för att vara attraktiv i framtiden, men jag menar att han missar målet helt när han påstår att framgångarna för elbilar hotar resandet med kollektivtrafik. Dels för att hans kalkyl om låga framtida kostnader troligtvis inte stämmer, men också för att det redan idag finns andra skäl än ekonomin till att folk - åtminstone i Stockholmsregionen - väljer SL istället för bilen.

Framtiden är full av utmaningar för transportsystemet i stort, men elbilen är snarare en möjlighet än ett hot. Vi löser inte trängselproblemen i storstäderna genom att gå över från konventionella bilar till elbilar. I detta har Alex Bergström naturligtvis rätt. För att minska trängseln behöver vi utveckla andra system, till exempel smarta trängselavgifter och effektiv kollektivtrafik.

Men elmotorer är bara halva revolutionen. Självkörande bilar är den andra halvan. Medan den som bara har behov att röra sig inne i en stad många gånger kan ta sig i princip vart som helst med kollektiva färdmedel är det svårare att skapa en konkurrenskraftig kollektivtrafik i ytterstädernas villaområden och på landsbygden. Självkörande elbilar kommer i framtiden på ett smart sätt att kunna avlasta och komplettera kollektivtrafiken i trafiksystemets utkanter.

Flera av de trafikpolitiska utmaningar som ger oss mest huvudbry i dag kommer att kunna bli avhjälpta av framtidens självkörande elbilar. Infartsparkeringar kommer till exempel inte längre behöva ligga precis intill stationerna eftersom bilen själv kan åka och parkera lite längre bort när resenären blivit avsläppt - eller varför inte hjälpa en annan resenär medan ägaren är på jobbet? Tillsammans med bilpoolslösningar, taxi och smarta hyrbilslösningar finns det kanske ingen anledning att äga en egen bil i framtiden.

Fokus för den moderna trafikpolitiken måste hela tiden vara att skapa möjligheter för alla slags resenärer, inte bara ”pendlare A”, som tar sig från punkt a till punkt b och tillbaka varje vardag. Det behövs lösningar för den som har svårt att röra sig på egen hand och för den med oregelbundna resmönster. Det behövs också tillräcklig flexibilitet för familjer att på ett smidigt sätt lösa sina livspussel. I detta kommer kollektivtrafiken även framgent att ha en viktig roll – inte trots, utan tillsammans med självkörande elbilar.

30 augusti 2016

Vägen till ett klimatneutralt Europa


När Miljömålsberedningen tidigare i år lämnade sitt slutbetänkande om klimatpolitiskt ramverk, presenterade de en rad olika mål:

  • Utsläppen utanför EU:s handelssystem bör senast år 2030 vara minst 63 procent lägre än utsläppen 1990.
  • Högst åtta procentenheter av utsläppsminskningarna får, men måste inte, ske genom så kallade "kompletterande åtgärder", till exempel ökat upptag i mark och skog eller åtgärder i andra länder.
  • Senast år 2040 bör utsläppen vara minst 75 procent lägre än år 1990, varav högst två procentenheter får ske genom kompletterande åtgärder.
  • Utsläppen för inrikes transporter ska senast år 2030 vara minst 70 procent lägre jämfört med 2010 års nivå.

Ambitiösa mål, kan tyckas, och glädjande nog mål som det fanns en bred politisk enighet kring i den parlamentariska utredningen. Men frågan man måste ställa sig när vi ställs inför det klimathot som den globala uppvärmningen innebär, är förstås om det räcker.

Svaret är förstås nej. Sverige hör liksom övriga rika länder i världen till klimatbovarna med vårt konsumtionsbeteende och vi behöver genomföra radikala åtgärder, men vi kan aldrig ensamma stoppa växthuseffektens stigande temperaturer. För att nå verkliga resultat måste vi se motsvarande åtgärder även i resten av Europa och världen.

När USAs vicepresident Joe Biden nyligen besökte Sverige uttryckte han att den nya ryska gasledningen Nordstream 2 som planeras inte gynnar Europa. Hans resonemang var utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv, där frågan är hur ett ökat beroende av rysk gas kommer påverka möjligheten att ställa krav på ett Ryssland som politiskt förefaller vara på väg i en mer auktoritär och utrikespolitiskt aggressiv riktning. Jag kan dela vicepresidentens oro, men måste till det också foga frågan om hur gigantiska investeringar i ett utbyggt nät för naturgas stämmer överens med de mål för att reducera utsläppen av växthusgaser som Europa måste nå. Mitt svar är att i ett fossilfritt, klimatneutralt Europa finns inget behov av pipelines för naturgas vare sig från Ryssland eller någon annanstans. Vill vi investera för framtidens energiförsörjning måste fokus ligga på fossilfri energiproduktion.

Den största utmaningen är, som jag ser det, transportsektorn. Låt mig ta Island som exempel. Få om ens något land i världen har lika goda förutsättningar för fossilfri, förnybar energi som Island. Den vulkaniska aktiviteten med heta källor värmer upp stora delar av bebyggelsen, inklusive landets enda större stad, Reykjavik. Runt hela ön finns mäktiga forsar och älvar som ger ett överflöd av vattenkraft. Skulle man behöva komplettera med vind- eller vågkraft så finns det mycket god potential för det också, för det blåser ofta rätt så friskt. Det enda som saknas vid öns position nära polcirkeln är väl lysande förutsättningar för solenergi. Överflödet av billig energi gör att landet till exempel har stora aluminiumverk trots att råvaran bauxit måste importeras. Om något land borde klara av omställningen till en fossilfri framtid borde det väl vara Island? Ändå kommer cirka 20 procent av den energi som förbrukas på Island från fossila bränslen, eftersom transportsektorn fortfarande är helt beroende av petroleumprodukter.

Utfasningen av fossila bränslen i transportsektorn måste accelerera. På vissa håll har vi kommit långt, till exempel kör SLs busstrafik snart med 100 procent förnybart i tankarna och i Västmanland är man redan där genom sin satsning på biogasbussar, men för bilsektorn är det snarare bränslesnåla dieselbilar som varit på frammarsch på senare år. Naturligtvis är bränslesnåla bilar att föredra framför bensinslukare men förrän dieseln bytts ut mot biodiesel är de en återvändsgränd på vägen mot ett fossilfritt samhälle.

Vilken teknik ska vi då använda för att nå en fossilfri fordonsflotta? Jag vet inte och – än viktigare – jag tror inte att det är min sak att bestämma det. Olika tekniker har olika för- och nackdelar och alla tekniker behöver utvecklas för att nå sin fulla potential. Elfordon är väldigt energieffektiva, men blir bara fossilfria om elen som används är fossilfri. Där har Europa en lång väg att gå. För att bli ett alternativ för fler behöver laddstrukturen byggas ut, framför allt i bostadsområden där folk inte parkerar i direkt anslutning till sin egen bostad, till exempel på de stora markparkeringar och parkeringshus som servar flerfamiljshus och radhusområden runt om i våra städer. Biogas och biodiesel behöver tillverkas av restprodukter istället för sådant som vi skulle kunna använda som mat åt jordens växande befolkning. Resultaten av etanolboomen i form av svält på olika håll i världen förskräcker. Biodiesel, till exempel en del varianter av 100-procentig HVO, sägs kunna användas i befintliga dieselfordon och, inte minst viktigt, dieselfartyg utan kostsam konvertering av motorerna, vilket förstås skulle kunna snabba på övergången till en fossilfri transportsektor väsentligt. Ytterligare alternativ som bränsleceller kan bli konkurrenskraftiga i framtiden, och olika hybridvarianter är redan idag viktiga. Olika teknologier har sina entusiaster och entreprenörer som pläderar för dem, men vi bör hålla huvudet kallt och istället styra mot målet: en fossilfri fordonsflotta är viktigare än vägen dit.

Jag är glad över de som går före när det gäller fossilfritt flygbränsle, till exempel flygplatsen i Karlstad som redan för ett par år sedan skapade möjlighet att tanka med bioflygbränsle. Men än så länge är det 3-4 gånger dyrare än sina fossila motsvarigheter och produktionen behöver därför komma upp i mycket större skala så att kostnaderna per flygning sjunker. Svenskt inrikesflyg bedöms kunna vara fossilfritt senast år 2030, men vill vi komma åt världens problem med växthuseffekt och ozonskiktet måste vi snabbt gå från lokala alternativ till global eller åtminstone europeisk nivå. Ambitionsnivån måste höjas, eftersom tåget trots satsningar på höghastighetståg under överskådlig framtid inte kommer att vara ett realistiskt alternativ på många sträckor.

Vägen till ett klimatneutralt Europa måste börja med att kontinentens ledande politiker kommer överens om vart vi ska nå och hur fort – och de målen måste vara radikala. Utifrån de målen måste vi sedan arbeta oss tillbaka till idag och avgöra när olika steg behöver tas. Blir det en tuff och utmanande resa? Absolut. Men jag tror att det är en resa vi måste göra. Därför är jag glad att Kristdemokraterna så tydligt säger nej till Nordstream 2, som är ett projekt som kommer att ta Europas energiförsörjning i helt fel riktning.

24 juni 2016

En sorgens dag

Så länge jag kan minnas har misstro och motvilja mot Europa och EU varit viktiga underströmmar i brittisk politik. Under decennier har politiker använt och underblåst dessa strömningar när det passat deras syften. På senare år har antipatin växt till en sådan magnitud att ett nytt parti tagit plats på den brittiska scenen, UK Independence Party med partiledaren Nigel Farage, med nu vind i seglen med den invandringsvåg som svept in över Europa de senaste åren.

Förr eller senare var det nödvändigt att frågan skulle ställas på sin spets: lämna eller vara kvar?

Nu har resultatet kommit in, och väljarnas dom är: Lämna.

Det är en sorgens dag, av många skäl.

Det är en sorgens dag för oss som tror på Europeiska Unionen och europeisk integration som ett redskap för fred och utveckling i gemenskap. Det var ju så unionen uppstod, som ett svar på erfarenheten av två världskrig som slitit världen sönder och samman och lämnat vår kontinent i ruiner. Nationalismen som varit en central del av den ideologiska grundvalen för båda krigen skulle ersättas av ett gemensamt Europa. Jag kan inte annat än beundra de kristdemokratiska tänkare och politiker som vågade välja en ny väg i ett sargat Europa, en väg bort från revanschism och inskränkthet.

Det är också en sorgens dag för oss som tror på frihandel och ekonomisk utveckling. Den inre marknaden har från första början varit en bärande del i det europeiska samarbetet. Tillsammans kan vi göra saker smartare och bättre än var för sig. Som en gemensam marknad utan handelshinder som försvårar konkurrens och handelsutbyte kan Europa bli ekonomiskt konkurrenskraftigt på världsmarknaden. Utan en gemensam europeisk marknad kommer vi alla att bli fattigare - och ännu mer lättpåverkade av inskränkthetens idéer som främlingsfientlighet. Men Storbritanniens utträde gör inte bara den inre marknaden sämre, vilket mest av allt drabbar britterna själva, det gör också att rösterna för internationell frihandel blir svagare i unionen - vilket i allra högsta grad riskerar att drabba oss alla. Vad händer med det viktiga transatlantiska frihandelsavtalet utan Storbritannien i EU? Protektionismen riskerar få ökat inflytande.

Det är en sorgens dag för oss som ser att världen behöver en stark europeisk röst för demokrati och mänskliga rättigheter. En inte oväsentlig del av den utrikespolitiska arsenalen är militär styrka. Där blir det kanske inte någon dramatisk förändring, eftersom Europas gemensamma styrka framför allt manifesteras genom Nato snarare än EU. Men Europa har andra påtryckningsmedel - både morötter som frihandelsavtal och bistånd och piskor som ekonomiska sanktioner. Ett exempel på det sistnämnda är de sanktioner mot ett antal ledande företrädare för Putin-regimen som införts efter Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Kommer ett ekonomiskt kraftigt försvagat Storbritannien våga säga nej till smutsiga ryska pengar i framtiden? Jag är tveksam - och ganska säker på att Putin klappar i händerna över resultatet i den brittiska folkomröstningen.

Men det är också en sorgens dag för oss som tror att ett starkt och enat Storbritannien är bra för världen. Folkomröstningsresultatet visar tydligt hur delat landet är. Ett starkt skäl till varför Skottland röstade nej till självständighet var oron över vilka konsekvenser det skulle ha för EU-medlemskapet. Nu finns inte längre det argumentet kvar. En stor majoritet av skottarna röstade för att stanna kvar i EU. Jag skulle inte vara det minsta förvånad om vi snart får en ny debatt om självständighet för Skottland, som sedan kan förhandla om återinträde i EU.

Allt sådant är förstås bara spekulationer. Det enda vi vet nu är att Storbritannien och Europa går in i en tid av kaos. Jag är rädd att det inte kommer att bli någon trevlig skilsmässa och jag är övertygad om att det kommer att drabba europeisk ekonomi. I en tid när vi istället borde fokusera på att lösa Europas långsiktiga problem kommer vi istället få ägna all energi åt att försöka rädda vad som räddas kan undan en kris som vi - det vill säga britterna - med lite god vilja hade kunnat undvika att skapa.

11 maj 2016

Alliansens trafikuppgörelse med MP en triumf

Igår presenterade vi i Alliansen en uppgörelse om kollektivtrafikens långsiktiga finansiering tillsammans med Miljöpartiet. Överenskommelsen är en triumf på många sätt och innehåller många delar som jag är väldigt stolt över att ställa mig bakom. En oerhört central del av uppgörelsen är höjningen av SL-kortet till 830 kr år 2017 och sedan en mindre, årlig höjning av priset istället för en chockhöjning vart fjärde år - ett system som precis motsvarar vad vi kristdemokrater länge har pläderat för. Det blir också samma pris för studenter som för barn, ungdomar och pensionärer - ännu en fråga som vi kristdemokrater drivit. Samtidigt avskaffas zonsystemet, som i sin nuvarande form inte har gjort någon glad. De ökade intäkterna används bland annat till utbyggnad av Tvärbanan till Kista/Helenelund, utbyggnad av dubbelspår och inköp av nya tåg till Roslagsbanan och utbyggnad av Spårväg City till T-centralen - viktiga satsningar som vi kristdemokrater sedan många år tillbaka varit ivriga förespråkare av.


Men överenskommelsen är också en triumf för oss som tycker att verkligheten är viktigare än det politiska spelet. Med det oklara parlamentariska läge som råder såväl i Stockholms läns landsting som i Huddinge kommun och en rad andra kommuner runt om i länet och för all del även i Sveriges riksdag, har det öppnats ett utrymme för politiker som älskar att berätta om hur gärna de vill samarbeta men samtidigt är helt ointresserade av att sluta några verkliga överenskommelser.


När Socialdemokraternas företrädare i landstinget för någon vecka sedan gick ut och berättade i alla medier om att de förhandlar alternativt vill förhandla med Alliansen om trafikbudgeten var det nog många som tänkte precis det som Socialdemokraterna ville att de skulle tänka: Vad bra att S är konstruktiva. Men den som brydde sig om att läsa igenom vilka kravlistor de gick ut med kunde konstatera att det inte fanns en chans på miljonen att Alliansen skulle gå med på deras krav. Utspelet om förhandlingar var bara ett tomt utspel.


För oss som hade viss insyn i de förhandlingar som pågick med Miljöpartiet var det svårt att inte säga något - man vill ju gärna korrigera Socialdemokraternas desinformationskampanjer så snart som möjligt. Därför känns det väldigt bra att tomheten i Socialdemokraternas politiska utspel i och med den presenterade uppgörelsen med Miljöpartiet nu framgår i blixtbelysning. Alla de reportrar i olika medier som med hull och hår svalde Socialdemokraternas märkliga verklighetsbeskrivning måste rimligen ompröva sin tilltro till partiets företrädare.


"House of cards" är bara en TV-serie. Verklig politik handlar om att överbrygga åsiktsskillnader och komma överens. En förutsättning för att nå dit är att skapa tillit mellan människor och partier. För att nå dit behöver man samtala med varandra, snarare än göra medieutspel. I längden håller hederlighet och pålitlighet bra mycket bättre än aldrig så smarta lurendrejerier.


Nu är det viktigt för oss i Alliansen att vårda uppgörelsen med Miljöpartiet och bygga vidare på en kultur av förtroende och samarbete i landstinget. Om konstruktiv realism lönar sig är det ett bra impregneringsmedel mot den cynism som annars lätt kan bli en röta i det politiska systemet.

01 mars 2016

Mismatch- eller can-do-attityd i integrationspolitiken?

Månaden är mars och solen skiner. Men Stockholm är fortfarande kallt, både bokstavligt och mer bildligt talat. Den känsla av förestående undergång som ledde till panikbromsningen i flyktingsmottagandet dröjer ännu kvar, även om flyktingarna just nu i relativt liten utsträckning når Sverige. Grekland har däremot tagit emot fler migranter än vid samma tid förra året - drygt 120.000 på två månader -  så grundproblemet med oron i världen som leder till att många bryter upp för att försöka hitta en tryggare tillvaro för sig och sina familjer finns i allt väsentligt kvar oförändrat.


Den svenska migrations- och integrationspolitiken står fortfarande högt upp på agendan i de flesta sammanhang och kommer säkert att fortsätta göra det under åren som ligger framför. För även om vi just nu slipper fokusera på upprättandet av tältläger för de asylsökande, kan vi se fram emot en gigantisk utmaning när de asylsökande som beviljas uppehållstillstånd ska komma ut och integreras i det svenska samhället. Läs gärna det (mycket långa) blogginlägg som Kristdemokraternas migrationspolitiske talesperson Aron Modig skrivit.


De två största utmaningarna är, menar jag, i stor utsträckning skapade av oss själva - svenska väljare och svenska politiker. Problemen på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden fanns långt innan höstens stora flyktingvåg och de långsiktiga lösningarna handlar egentligen inte om de nyanlända utan om att få en politisk bottenplatta som uppmuntrar till bostadsbyggande, anställning och företagande, en modell som tar sikte på att sänka trösklarna för dem som står utanför snarare än att skydda dem som är på insidan, de som redan har vad de behöver. Plan- och byggprocessen är ett typexempel, där det finns massor av möjligheter för den som har en bostad att överklaga att nya bostäder byggs men väldigt få för den som är bostadslös och behöver en ny bostad att överklaga när bostadsbyggande stoppas. Systemet gynnar dem som har och missgynnar dem som skulle behöva få.


Men det är förstås inte skrivet i sten. Ibland tycker jag att debattörer är lite väl pessimistiska. Vi behöver mer av en can-do-attityd om vi verkligen ska kunna ta oss an problemen. Utmaningar är till för att lösas.


Ett viktigt perspektivskifte är att vi måste se de asylsökande själva som lösningen på en stor del av problemen. Jag vet, så har det inte fungerat de senaste decennierna. Men det är så det måste fungera i framtiden om vi ska komma till rätta med saker och ting. Det duger inte att konstatera att bara 50 procent av de som fått uppehållstillstånd som flyktingar har en egen försörjning efter sju år i landet och bara 60 procent efter 14 år (om jag nu uppfattat statistiken rätt) utan det måste ses som en larmsignal som gör att vi förändrar hur arbetsmarknaden i det här landet fungerar.


Den något märkliga situationen vi har idag är att det finns massor av arbetslösa - inte minst bland utlandsfödda - samtidigt som det finns massor av jobb som behöver göras. Man talar om en mismatch, att de arbetslösa inte har den kompetens som behövs, och det stämmer säkert. I vissa fall kan kompetensen vara svår att få fram. Vem som helst kan inte bli neurokirurg eller dataingenjör och även den som kan det behöver många år av studier om man kommer till Sverige utan ens gymnasiestudier i bagaget. Men när jag tittar på listan över bristyrken så slås jag av att det finns mängder av exempel på jobb som faktiskt inte kräver högskolestudier utan snarare skulle passa bra för lärlingsjobb eller introduktionsanställningar av det slag som Kristdemokraterna förespråkar:


- kockar
- bilmekaniker
- betongarbetare
- plåtslagare
- glasmästare
- VVS-montörer
- kranförare
- golvläggare
- styr- och reglertekniker
- murare
- snickare
- undersköterskor
- plattsättare
- elektriker
- styckare
- bagare/konditorer
- målare


Alla nyanlända passar inte för alla jobb, men nog borde en hel del kunna bli aktuella för något av dessa bristyrken? Kanske skulle vi då samtidigt kunna få ännu bättre fart på bostadsbyggandet, så att nyanlända och andra kunde få bostäder att bo i. Vem vet, kanske finns det till och med folk som skulle kunna jobba som asfaltsläggare och liknande så att vi kunde komma åt det usla vägunderhållet som plågar oss på många håll i landet?